Patrick Kosk_Mondweiss

Det är inte helt enkelt att peka ut någon dålig elektroakustisk musik, däremot finns det en stor mängd tråkig och intetsägande sådan. Ofta är det tidens tand som får avgöra detta. En viss musik kan kännas helt rätt eller ’cutting edge’ under en kortare period, men redan efter några år känns det hopplöst och tidstypiskt. Sedan finns det sådana verk som omedelbart får allt att stanna till, en uppenbar klassiker där ingen cynisk checklista längre finns tillhands. Patrick Kosks makalösa Mondweiß är otvivelaktigt en sådan klassiker.

Finlandsvensken Patrick Kosk (f. 1951) är som han själv uttrycker det formellt självlärd, med rötterna i musique concrète. Han är inte obekant här hemma, han har många samarbeten med EMS och Fylkingen bakom sig. Nu har Edition RZ, med sin smakfulla och konsekventa design, givit ut en volym som rymmer sex verk från åren 1981 till 2008 (merparten dock från de senaste fem åren).

Kosk arbetar med sammanflätningar av elektroniska ljud och fältinspelningar. Kompositionerna består ofta av rytmiska skikt med en påfallande luftig och svävande atmosfär, nästan susande, som t.ex. i titelspåret samt trilogin ”Das Kästchen und Tripitaka”, ”Ausklang & Ice” och ”La Boîte”. Det finns en enkelhet i utvecklingen som får det att låta improviserat, men vid närmare lyssning hör man att det ligger många timmar bakom styckena. Det är ett elektroakustiskt dis där minimala rytmiska inskott leder musiken i nya riktningar. Kosk lyckas med att få de syntetiska och de inspelade ljuden att låta lika levande, som en ”second nature”, en för öronen simulerad miljö.

Ljudbilden i ”Distrak – sillalla” är mer klassisk i sitt elektroniska klangverk. Men här finns en slags urholkning av musiken som är intressant, ett slags röreffekt eller konkavt tänkande. Liknande gäller för det äldsta stycket ”Transmissions in a… (system of coordinates)”, ett händelselikt verk som till fullo utnyttjar elektronmusikens säregna slagverksdimension med knaster och pulskluster. Redan här finns också de ”våta” ljuden med som kommer att framträda tydligt i nyare verk som ”Mondweiß”. Det man, möjligen slarvigt, kan kalla för ”vått” är den nautiska association som inte endast får styckena att liksom vagga på ett flytande underlag, utan också det som ger dem en öppen form. Ljuden tycks vara överflyttade från en kontext till en annan utan någon egentlig syntes. Men det känns ändå inte som det har skett någon manipulation eller estetisk skenmanöver. Ljudmaterialet är på samma gång bekant och främmande, vilket brukar vara kännetecknet på bra konst.

Den här skivan är mitt första möte med Kosk och om nu inte minnet sviker är det faktiskt den första i genren som jag lyssnat till om och om igen och ändå hör på nytt. Det är inte ett teoretiskt orienterat lyssnande eller med musikkritiska skriftöron som jag trycker på repeat. Det jag hör är, i brist på övriga exklamationer, otroligt bra musik. Jag önskar att skivan blir en klassiker även för electronica-bitna laptopdårar, här finns en form av alstrande redigering som blåser liv i patcherna, sanerar vardagens ljud från det triviala och hyllar illusionerna. Fransisco Lòpez har nått fram, Fennez är på väg och Alexandr Vatagins ”Shards” är vittne på att något håller på att hända. Leve den elektroniska naturalismen!