De sista åren var bittra för Paul Rutherford.Få spelningar, alkoholism, ensamhet och en gnagande känsla av att vara förbisedd. Trots att han visste hur viktig han varit. Vid sidan av John Stevens, Derek Bailey och Evan Parker var han stilformande för i alla fall den brittiska impron och säkerligen också för utvidgningen av trombonens möjligheter som soloinstrument. Han var en av medlemmarna i gruppen ISKRA 1903, och med albumet ”The Gentle Harm of the Bourgeoisie” (Emanem 4019) säkrades definitivt en plats i improvisationsmusikens kanon. Att en sådan finns är en hörbar realitet, som verkligen kan ifrågasättas med tanke på genrens ursprung och pretentioner. Alltnog. Då Rutherford endast sextiosju år avled för ett tag sedan försvann en av de stora. Tidigt utvecklade han instrumentets möjligheter till polytonalitet. Han dissekerade den enhetliga klangen och fann en uppsättning ostyriga småljud. Sordinerna kompletterades med olika föremål, vilket skapar en palett av hopknipna knastriga effekter. Det låter som instängd lur, det hörs som om plastmuggar tuggade sönder varandra inne i instrumentet. I allt är det knappt, introvert, fjärran från expressiviteten i den samtida tyska och holländska impron (undantag Günter Christmann, som torde ha lyssnat mycket på just Rutherford). Med andra ord är Paul Rutherford förkroppsligandet av brittisk impro på 70-talet, en gnistrande, skavande litet minimalistisk men faktiskt jazzbaserad stil, som än idag förekommer i namn av ”fri improvisation”; ungefär på samma vis som bebop spelas i namn av eklektisk ”jazz”.
Det kan alltså vara komplicerat att närma sig en gestalt som Paul Rutherford. För där finns så mycket raster framför den verkliga ljudbild, som nu obönhörligt skaver sig fram genom trettio år av arkivtillvaro. Musiken har, som Martin Davidson understryker i noterna, varit efterlängtad länge, men dyker först nu upp. Två av numren var inkluderade på den svåråtkomliga FMP-boxen ”For Example” från 1978. Resten kommer från spelningar arrangerade av Free Music Production på Akademie der Künste och Quartier Latin i Berlin 1975. Vi är väl några som kanske kommer ihåg någon av konserterna!? Det minnet har levt kvar. Publiken var bitvis ovänlig och oförstående för Rutherfords kärva tonspråk. Det är som att vänta på att något skall hända, men så visar det sig på slutet att det är just den här undersökande väntan som är själva huvudsaken i musiken. Flera personer i publiken ville ha mer uttrycksfullt och utåtriktat spel. Råröj var alltid tacksamt dessa laddade år. Samhället var sådant, politiken, drömmarna, de krackelerande utopierna. Det var liksom total hetta som krävdes, en glöd som strax tände punken.
Rutherford höll sig utanför detta. Lät instrumentet bli ett landskap att söka klanger i. Han rörde sig långsamt, betedde sig som ett slags framtidsarkeolog. Och en hel del av den fria formens och avantgardets utopiska (och politiska) drömmar om en annan tid, en annan ordning, en annan konst och musik drev på hans sökande. Och han satte osäkerheten i första rummet. Den musiker eller konstnär som har en stil vet när han lyckas, kan upptäcka när han spelar fel, känner när verket är fullbordat; men anar i bästa fall också att detta bara stannar vid ytan och dekorationen. Han kan tvärsäkert säga vad som är bra och dåligt och motivera sig grundligt. Andra sorters musiker och konstnärer, sådana som Paul Rutherford, rör sig utanför stilen, väljer osäkerheten, och betalar då med longörer ibland, övertydliga understatements då och då, för att där inte finns stilens givna regler. Det är svårast. Och än svårare blir det ju då sådana musiker formulerar sig så att andra följer efter. Då uppstår en stil… Och så är vi där igen.
Men, för att återvända till faktum: Paul Rutherford solo 1975 tillhör det mäktigaste inåtvända påstående jag hört. Det tyckte jag då. Ännu mer nu.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar