Phaedra: The Sea

Phaedra
The Sea
Rune Grammofon RCD2107
(folk)

Av: Jens Holmberg

Publicerad: tors, 2011-06-30 20:39

Flera unga, lovande kvinnliga musiker har hittat sin nya hemvist hos Rune Grammofon. Bland dessa kan nämnas Susanna Wallumrød, Jenny Hval och nu senast Ingvild Langgård, eller Phaedra, som hon väljer att kalla sig på debutskivan. The Sea är första delen i en utlovad trilogi från denna nya norska röst, som är utbildad på Oslos konstakademi. Langgård har tidigare arbetat med såväl film, fotografi som fältinspelningar och röstperformance, både i Norge och USA.

Musiken på The Sea är i stort akustisk och har sina rötter i 60-talets folk. Men med skillnaden att den berättande dimensionen får träda tillbaka för att ge plats åt harmonier och röstskiftningar. Ibland får jag nästan känslan att orden valts för att de passar bra in i musikens kropp snarare än för dess betydelse. Det är läckert – men på bekostnad det narrativa.

Atmosfären på skivan är lätt psykedelisk och tidslös. Även om ”Black Dog” låter som något Joe Boyd kunde ha producerat i slutet på 60- eller i början 70-talet. Känslan av den engelska folkscenen fortsätter på den hemsökta ”The First to die” som med såg, gitarrplock och cittra förflyttar oss ännu lite närmare edens lustgård. Ska jag lyfta några musikaliska förtecken är det Joanna Newsom och neofolk-grupper som In Gowan Ring som dyker upp i tankarna. Eller Linda Perhacs och Vashti Bunyan om vi går längre bakåt i tiden.

Den akustiska musiken är ljuv och väl arrangerad, men det är framför allt rösten som sliter tag. Den är vackert egen. Trots att ett tiotal musiker medverkar på skivan är Ingvild Langgårds stämma alltid i fokus. Vi åker bergochdalbana mellan tonlägen och register och Langgårds egna universum tecknar sakta upp sig längs resan. Vi är plötsligt i en sångcykel som knyter ihop metamorfos och död med naturromantik och harmoni - långt bortom trender och hipstermusik.

Det är lätt att förstå att Phaedra jämnförts med Susanna Wallumrød, även om jag inte tycker att hon lever upp till riktigt samma standard. Kritiken är att jag tycker musiken smälter ihop när jag lyssnat på hela skivan. Det låter lite likartat och musiken sticker inte alltid ut på det sätt jag hade önskat. Lite jämntjockt här och där. Men det till trots ska det ska bli intressant att se hur denna trilogi utvecklar sig. Hon formar onekligen sin alldeles egna mytologi och det är njutning att färdas med. Och vi är ju precis i början.

Läs mer om:

Derek Bailey 2001

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Henry Cow: Fransk tv 1973