37 korta soloimprovisationer inspelade 2007 av en av de stora röstkonstnärerna inom improvisationsmusiken. Med start under 60-talet har Phil Minton oftast spelat tillsammans med andra, men några soloskivor har det blivit. ”No Doughnuts in Hand” är en fortsättning på ”A Doughnut in Both Hands (1975-82)” och ”A Doughnut in One Hand (1996)” på Emanem respektive FMP.
”this is the 3rd of my doughnut reduction series, i know things aren´t getting better but i hope the singing cheers you up a bit”, skriver Minton i skivkonvolutet. Huruvida det har blivit bättre eller inte kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte hört de tidigare skivorna, men roar, det gör det, för det mesta.
Ibland får dock de roliga ljuden för stort utrymme. Smakfråga naturligtvis, men för mig räcker inte det ”roliga” i mer än några lyssningar. Sedan känns det passé. Betydligt beständigare är de låtar där Minton tränger in i avgränsade gutturala områden, där han använder sin otroliga förmåga att lägga ”orden” rätt i munnen – på tungan, långt ner i svalget, i mitten, med öppen mun, stängd mun, halvöppen och det mesta däremellan. Mintons röst blir ett instrument med en spännvidd lika stor som de flesta instrument. Korta läten blandas med långa utdragna, ytterst sällan blir det skrikigt. Små korta smakbitar som trots att de klockar in på mellan en halv och tre minuter inte känns rumphuggna. En bra skiva – väl värd att lyssna på om man är intresserad av röstens möjligheter.
(Publicerad 2008)
Kommentarer
Skriv ny kommentar