Phosphor: II

För tre år spelades musiken på detta album in på Tesla i Berlin. Phosphor var då sedan 90-talet den radikala berlinmusikens vem är vem? Kamraterna som främmandegjorde sina instrument och skapade nya vanor, inte bara i Berlin, satt sida vid sida: slagverksspelaren Burkhard Beins, trumpetaren Axel Dörner tubaisten Robin Hayward, gitarristen Annette Krebs, insidespianisten Andrea Neumann, gitarristen Michael Renkel, turntablisten Ignaz Schick. Jag vågar påstå att de flesta av dem producerat album, som kommer att stå som kapitelrubriker i framtidens historia om impron. Detta är några av samtidens största musiköron. För det gäller lyssnandet. Må vara att de är virtuoser på sina respektive instrument, men de söker ett annats slags virtuoseri. Att låta bli det iöronenfallande. Leta efter den explosiva kraften i det låga, locka fram klanger och uttryck ur det förbisedda, utnötta. Deras förra album markerade ett steg från jazzens tänkesätt, dess indelning i tema-solo-unisont etc. Den sortens markeringar är för länge sedan förbi. Ingen har lust att tala om vad de inte ska göra.

Ett genomgående tema är en lågmäld elektronik. Fjärran från etsande och skärande oväsen. Ingen hetsas av det hårddragna. De sex styckena masar sig fram som trevande i mörker. Ibland kan musiken med Haywards mullrande tuba och isande elektronik från Krebs bli till gotiska stämningar. Det finns en svärta i musiken. Ett otåligt bultande; små rytmer som dyker upp då och då. Elektroniken behandlas föredömligt. Minutiöst tonfärgade strömmar går över i varandra; enskildheternas personlighet är noga genomarbetad. Små knäppningar, närmast ett slags störningar från Neumanns mixerbord, ekar i lätta klockklanger. Dörners trumpet, eller om det är Haywards tuba, frambringar små fuktiga väsljud. Snart har ett kristalliskt ljudrum byggts upp, så sprött att det inte tål en nysning. En gäll sinuston flyger genom rummet. Snart plockar alla musikerna upp klanger, de väntar på ekon, söker komplement hos de andra. Beins slagverk är hela tiden framme och pekar. Gå dit! Lyssna nu! Smaka på det här! Och han drar igång stormar av alla de små ljuden.

I den stora virveln dansar ständigt små virvlar. Alla dessa musiker har var och en med existentiellt och estetiskt allvar återerövrat sina instrument. Oförändrade eller ombyggda, de klingar alltid rent och outspätt. Var för sig har de en kongenial ensembles förmåga att både sätta sprutt på det minsta lilla och vara med och dra och jobba i det stora. Kort och gott är de skitbra improvisatörer. Hela albumet är späckat med sådant. Olika stora rörelser och rytmer byggs med en suggestiv drajv. I själva andedräktens filtrering genom ett instrument eller ett instruments silning via datorn knådas flödena som lera.

Det är abstrakt musik, som har en stark fysisk närvaro: Neumanns händer söker över strängarna liksom Krebs, Dörner och Hayward bubblar med saliven i mässingen, Beins bumlar med slagverket etc. Därför vågar jag också påstå att denna musik är mer fysisk och sinnlig än den vildsintaste frijazz. Kastet från den rakknivsvassa avslutningen på det fjärde stycket till öppningen av det femte, där Axel Dörner spelar öppen trumpet, medan de andra bäddar med stråkklang, klingklang och välfunna metalljud är bland det mest förbluffande jag hört på länge. Men det gäller att vara koncentrerad. Då belönas man av något som liknar en spöklikt dansant fortsättning. Dörner bryter sin varma andedräkt i lätta figurer. Ljud efter ljud tas ner i sina beståndsdelar. Alla bjuder envist upp. De mörka tonerna småputtrar, Krebs skickar in ett kort avbrutet radiomeddelande. Musiken kokar torrt och tystnar. Det avslutande stycket kräver också sin tid. Genomgående har inget spår en personlighet som upptäcks snabbt. Det krävs en långsam lyssning för att gestalterna skall framträda; liksom ur halvmörker. Beins leder med lätt hand de andra med korta pukslag och gnissel från cymbaler, Renkel rumlar efter med sina nylonsträngar. Snart har de tecknat upp ett böljande, pulserande fält av musik. Små utbrott, bultande puls och långa linjer. Det leder över i ett tillstånd som verkar antingen extatiskt eller hypnagogt. Märkliga gestalter avtecknar sig. Och nu förstår jag hur viktig främmandegöringen av instrumenten varit. Väldigt litet av förväntningar och historia klibbar fast. Stundtals tänker jag inte ens på att jag upplever musik. Jo, det gör jag förstås, men inte på det vanliga viset. Att ryckas med, att engageras, det betyder här något helt annat. Jag ska inte säga att det är som att andas, för dessa ljudbilder är inte meditativa, de är synnerligen aktiva och kroppsligt pockande. Det är bara att de starka känslor som ibland förbinds med musik också kan uttryckas, eller till och med hellre, med den utlevande återhållsamhet som är Phospors.

Tätheten består genom hela plattan. Musikerna ger akt på restljud, det som finns då en tystnad analyseras och spjälkas upp. Ur de mest oanade gömslen kallar de fram ljud som slår kullerbyttor över scenen. För att sedan försvinna. Det är litet magi över Phosphor. Den genomgående elektroniken låter som kontrollerat brus och störningar, men de akustiska instrumenten lägger till övertoner, färgar dem, styr och bygger skimrande molnslott. Det är aldrig trist. Och då klangerna minimeras, som om de sögs upp av mörkret, då vet vi alltid att förr eller senare kommer några välfunna tillägg, som får en att studsa till. För man sitter på helspänn inför denna fascinerande musik. Som visar alla andra i denna allt vanligare stil var skåpet ska stå.