Pistoldisco: Evergreen

Alexander Palmestål och Mikael Enqvist är de två unga herrarna som döljer sig bakom det hårdnackade namnet Pistol Disco. ”Evergreen” är duons tredje fullängdare, den minst skräniga och den bäst producerade hittills. De har dessutom valt att släppa skivan på LP vilket bara det är värt en skock guldstjärnor. Att beskriva Pistol Disco är inte helt enkelt, de lär låta lite mer annorlunda live (dvs. av typen mer-av-allt) än på skiva. Men för den som inte hört bandets senaste utveckling kan man lugnt påstå att det låter som om Suicide eller Silver Apples hade förflyttats till Köln ca. 1975. Syntrock vore förmodligen en töntig beteckning, men rätt adekvat trots allt. Det är kraut utan det där tidstypiska proggsvänget, låt säga. Själva nöjer de sig med genren ”terror-synth-muscle-dub” vilket knappast leder lyssnaren på rätt väg.

”Evergreen” låter väldigt osvenskt, för att nu använda ett sådant typiskt svenskt adjektiv. Men referenserna är mycket tydliga. Det första spåret ”Organ and Drums” är en fullkomligt lysande lovsång till monotonin och möjligheten att hålla intresset öppet med minimala medel. En dieseldoftande Hansson & Karlsson för den postmoderna generationen. Låten är 5-6 minuter, men hade den varit 24 minuter hade det inte heller påverkat intrycket. ”Beat of the Tune” är som titeln antyder också ett trumdrivet soundtrack till planlösa bilfärder i tyska industristäder. Musiken är, precis som det första spåret, fullständigt horisontell. Allt tycks drivas framåt utan gupp eller ornamentik. Som lyssnare får man slutligen landa i låten ”Drowning”, en spaceig krautballad som närmast får mig att tänka på Peter Baumanns tidiga soloarbeten (minus Wagner och med nyare apparatur). Vackert.

LP:ns andra sida inleder med huvudspåret ”Evergreen” där Palmeståls ”sång” introduceras. Detta fungerar mindre bra i mina öron. Sången är inte bara gäspande och sluddrig på ett sådant där shoegazeigt sätt som omedelbart får mig att tappa intresset, den punkterar själva kraften i låten helt enkelt. Måhända är detta intentionen, men i så fall ett obegripligt beslut. De två återstående spåren gör sitt bästa för att få mig att komma över detta och det lyckas de också med, särskilt om man skruvar upp volymen så att diafragman får motioneras litet. ”Champagne” är helt klart skivans bästa spår och, hoppas jag, en blivande klassiker på fester där alla har gått hem och man har stora problem med att resa sig från golvet. Man hör verkligen en hyllning till självförvållad yrsel.

”Evergreen” är inte någon originell skiva egentligen. Jag har ingen lust att uppehålla mig vid namedropping, men referenserna är så tydliga att man omedelbart börjar rabbla tyskt sjuttiotal för sig själv. Men med det är det inte sagt att den något plagiat. All musik behöver inte vara revolutionerande för att man skall bli hopplöst förälskad i den. Pistol Disco är utan tvivel ett av de mest intressanta banden i Sverige idag. ”Gammal musik för hållbar utveckling” vore en passande titel för en recension som denna. Så bort med sången och ös på! Tanka folkabussen, på med brillorna och ta oss på guidad tur genom landets industritomter och outhyrda kontorslokaler.