Pluramon + Schmickler + R/S One

Tyske Marcus Schmickler håller ångan uppe och har släppt tre skivor nu under hösten/vintern. Gitarrdriven pop med Pluramon, nutida elektronisk komposition på soloskivan Altars of Science och brusig noise på R/S One som är ett samarbete med Peter Rehberg. Bredden är ett signum för Schmickler!

Fyra år har gått sedan Pluramons senaste alster ”Dreams Top Rock”. Och visst spinner Schmickler skickligt vidare på samma gitarrdrivna koncept på ”The Monstrous Surplus” som på föregångaren. Sångerskan Julee Cruise har fått sällskap av Julia Hummer och Jutta Koether. Och den viskande sångstilen hos både Cruise och Hummer är ett fint melankoliskt komplement till Schmicklers musik. Text och musik i symbios i personliga berättelser om relationer och det stora överflödet som titeln anger.

Att musiken inte har utvecklats mer än vad den faktiskt har gjort stör mig inte. Inte så länge Schmickler lyckas så väl med att bygga upp goda melodier som bär fram flera av låtarna. Men likt ”Dreams Top Rock” finns det ojämnheter på ”The Monstrous Surplus”, även om låtar som ”Turn In” och ”Drowning in You” är riktigt bra.

Men huvudnumret är den mer aggressiva ”Fresh Aufhebung” med Jutta Koether, en underbar låt där kaos tvingas in i en form som ändå måste kallas pop. Det är noisigt och massivt samtidigt som det aldrig driver ut i intet.

Överhuvudtaget är det en ganska noisig pop det är frågan om. Tung och genomarbetad pop som lätt letar sig fram genom ljudväggarna med välskrivna motiv och teman. Och som den gode producent han är lyckas han också driva fram variationer genom att hela tiden förändra dynamiken.

Söker man efter melodier går man dock bet på R/S One. När Schmickler möter upp med gamle vännen Peter Rehberg finns inte tillstymmelse till melodier. Med två laptops och en digital synthesizer (Schmickler) snurrar de upp noisetillvaron ordentligt. Så mycket att jag tycker mig finna ett svar på varför jag ibland gillar denna extrema musikform så mycket (förutom adrenalinkicken) – den attraherar fantasin.

Fantasin tycks ju annars få en allt sämre placering i samtiden, när f-n ska man ha tid för den? Och med Schmickler och Rehberg leds jag in i fantasifulla världar där galenskap möter mer konkreta sinnebilder. Småbrummande miljöljud utvecklas till omfattande lågtryck där elektroniska vindar piskar upp stenhårda stämningar. Gigantiska dammsugare suger ljudligt upp allt den kommer åt. Vågor av oväsen pulserar ut i rymden – vill man verkligen att eventuella utomjordingar ska nås av dem? Abstrakta former vrider sakta upp sig i nya former och torra, strama laboratoriesalar rör sig i slow-motion.

Jag har ingen aning om Schmickler/Rehberg hade dessa surrealistiska bilder i åtanke när de spelade in skivan under två dagar i mars i år. Men de lyckas i alla fall skapa en mycket visuell musik som obehindrat rör sig mellan massiva sjok och lågmäldhet.

På ”Altars of Science” tycks det som att varvet gått runt för Schmickler. Tillbaka i den rena elektroniska musiken som på Wabi Sabi och Sator Rotas i slutet av 90-talet. Borta är rytmer, harmonier och melodier, kvar är ljuden som sådana. Amplituder, vitt brus, mikrotonalitet, sinustoner. Rent, torrt, skarpt, vasst och sterilt. Men också skavande, snurrande, knorrande, gnidande ljud som brottas.

Schmickler har förädlat elektronerna som Stockhausen och andra nyttjade från 50-talet och framåt. Oftast rena sinustoner, men då och då brusar de upp till en burrig dans. Ett sammanhängande stycke som är uppdelat i åtta delar. Accelerationer, pågående förändringar av tonhöjderna som får forcerande effekter. Jag kommer inte ifrån att det blir lite rymdkänsla à la 60-tal, men det tittar inte bara bakåt, snarare är huvudintrycket att det är en tidlös musik. Ingen nostalgi i sikte.

Att inte påstå att det är en mycket krävande musik vore dock en lögn. Det är svårgenomträngligt, framförallt över tid. Men det vassa förändras, det finns även partier av mer pulserande art, med mer av rumslig karaktär där insekter flyger omkring, där ljuden tar nya vägar i nya former.

Mot slutet är det befriande när kaoset bedarrar och stillar sig. Fåglar uppenbarar sig, sjunger optimistiska sånger på ett zoo av elektroniska skapelser.

(Publicerad 2007)