På skivbolaget Not Not Funs webbsida kan man läsa hur ”Hunted Gathering” beskrivs som ”Constellations of black sky tribe songs mixed with planetary ruin blues”. Det låter onekligen intressant. Jag smakar på orden och försöker tänka på hur det kommer att låta, men utan att riktigt lyckas. Hur som helst, Pocahaunted består av Bethany och Amanda, Robedoor av Alex och Britt. Tydligen är två av fyra gifta med varandra och involverade i skivbolaget Not Not Fun. Jag har dock inte lyckats reda ut släktbanden helt.
Dubbeln ”Hunted Gathering” är både en split och ett samarbete. Och ett fruktbart sådant mellan två av Los Angeles kanske just nu intressantaste noise/drone-aktörer. Skivan består av åtta spår, där alla utom ett sträcker sig över 10 minuter. Pocahaunted bidrar med tre medan Robedoor står för fyra. Det gemensamma titelspåret som avslutar skivan är ett samarbete banden emellan.
Dom svarta prästerna i Robedoor går ut hårt och tungt med sin doomdrivna drone. Det bjuds på en lågfrekvent och mörk upplevelse i sann Sunn O)))-anda, infekterad av noise och ofta i sällskap med långsam mässande sång. Jag tänker ofta på hur väl musiken skulle passa som rituellt bränsle. Om jag skulle vilja åstadkomma något i stil med Hermann Nitschs 6-Tage-Spiel. Där blod, slaktade djurkroppar och korsfästning är självklar rekvisita. Det är som att färdas rakt ner i avgrunden, till den plats där de sprakande lågorna slickar de osaliga. Endast på ”Ancestress Moon” skingras mörkret något och gitarrerna tillåts sväva ut i ljusa färger istället för dova och dunkla.
Pocahaunted däremot har en något vänligare approach, nästan snäll om man får uttrycka det bjärt. Samtidigt som de har samma känsla att skapa långsam musik som expanderar inuti huvudet. Låtarna är långa och meditativa, ofta med ett skönt kosmiskt sound. Sången spelar en viktigt roll och låter i många lägen som en ordlös version av Stevie Nicks.
Skivans spjutspets, ”Warmest Knives” står Pocahaunted för. Låten börjar med en akustisk gitarr, vars anslag påminner om någon Pink Floyd-låt. Flöjt, violin, akustisk gitarr, trummor läggs till och skapar ett bländande vackert flöde av ljud som plötsligt förmår mig att i alla fall förstå vad som menas med ”sky tribe songs”.
Det går tydligt att höra släktskapet mellan banden. Både rör sig genom långsamma och voluminösa ljudlandskap, men med olika signum. Det är som en klassiska dikotomi, den mellan liv och död. Pocahaunted representerar livet, ljuset. Medan Robedoor står för döden och mörkret. Och i slutet förenas de tillsammans (Hunted Gathering) för att upplösa motsats-förhållandet. Det är som om porten till ett förlorat universum öppnas. Där väntar den andliga resan ut i de förlorades själarna utmark.
Även om jag är väldigt svag för den tunga och långsamma drone som Robedoor sysslar med imponerar Pocahaunted mest och är den akt som slår knock-out. Dessa två kvinnors andliga och suggestiva musik är otroligt fängslande och jag får genast ett sug efter att utforska den närmare. Men jag gillar också skivan som helhet, speciellt växelspelet mellan det ljusa och mörka som finns genom hela produktionen. Den här skivan kommer att hänga med länge i lurarna.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar