Få skivor känns lika förknippade med 90-talet som Portisheads debutalbum ”Dummy” från 1994. Geoff Barrow, Beth Gibbons och Adrian Utleys musik var helt rätt i tiden och de skapade ett sound som hamnade på allas läppar. Den självbetitlade, mer introverta uppföljaren var i mångt och mycket en logisk fortsättning. Populariteten skapade dock problem. Barrow har i flera intervjuer berättat hur han hatade att musiken blev en bestämd produkt. Sönderkramad reklambyråmusik.
De började arbeta med ett tredje album - men körde fast gång på gång. När jag läste att Portishead skulle släppa en ny skiva var upphetsningen till en början obefintlig. När lite information om ”Third” sipprade igenom nyhetsflödet väcktes viss nyfikenhet. Barrow och Utley diggar dronemetal! Musiken ska vara rå, kall och mörk. Hm. Intressant.
Och det är överraskande bra. När man läser en del som redan skrivits om ”Third” verkar kontentan vara att Portishead har sålt sin själ till en gnisslande djävul och skalat bort allt vackert och stämningsskapande. En falsk anklagelse. Det låter väldigt mycket Portishead. Det gamla soundet ligger kvar, ibland maskerat, ibland muterat, ibland öppet och omedelbart igenkännande. Inte minst på grund av Beth Gibbons sång; hon har en helt egen röst, sjunger ödsligt, iskallt, med en inre låga som svajar långt borta i de nattsvarta texterna. Konstigt att hon inte släpper fler skivor utanför Portishead, i stil med den fina folkdoftande ”Out of Season” från 2002.
Massive Attack smutsade ner sin atmosfäriska triphop redan på 1998 års album ”Mezzazine”. Portishead går flera steg längre. ”We Carry On” är ett genialt möte mellan Joy Division och New York-pionjärerna Silver Apples och singeln ”Machine Gun” lånar snyggt av New Orders ”Blue Monday” . Uppenbar stöld kanske, men mycket bättre än alla indiepopband som misslyckas med att förnya New Orders 80-tal. Trasigt och avskalat, med ett frätande sug. Den avslutande ”Threads” är nästan ännu bättre, med softjazzig Dummystart, som möter skräckfilmstråkar och en accelererande, hård ljudvägg. Beth Gibbons sjunger suveränt, rösten försvinner in i ett svart hål och alltsammans avslutas med domedagssyntar.
Nästan samtliga låtar har störande element som ristar och hugger i det förväntade och eleganta. Taggiga rytmer, krautsyntar, spilljud. Allt är inte lyckat, men i, säg, åtta fall av tio ger det musiken en extra dimension, förhöjer helheten. Geoff Barrow är gruppens musikaliska motor, men doldisen Adrian Utley är Portisheads hemliga vapen; han är i grunden jazzgitarrist och rör sig nyfiket mellan olika färger och instrument. Det kan vara ekon av dronemetal i ”Hunter” som akustisk folkgitarr i ”The Rip” och den korta, märkliga, Hawaiidoftande, doo-wop-miniatyren ”Deep Water”.
Matmos nya album ”Supreme Balloon” frossar i gamla, sköna syntljud. Portishead är inte lika nördiga, men förutom vurmen för Silver Apples har Barrow och Utley inspirerats av John Carpenters filmmusik, Italienskt 70-tal och tyskarna. Gamla Kraftwerk-skivor dyker upp i skallen vid ett par tillfällen. ”Small” startar lugnt och vemodigt med Gibbons röst innan en monoton orgel och monotona trummor maler och maler ihop med en fladdrande, psykedelisk elgitarr.
Bristoltrion har säkert under de tysta åren följt Radioheads transformationer, det existerar vissa paralleller, tydligast på ”Magic Doors”, utan att de på något sätt imiterar. Flera brittiska favoritband från 90-talet har förföljt mig på sistone. Även Tindersticks och Spiritualized släpper nytt efter ett antal år i glömska. De skivorna kommer jag att förtränga snabbt. Portishead nitar sig fast. En sensationellt stark comeback.
(Publicerad 2008)
Kommentarer
Skriv ny kommentar