Framgångsrikt fortsätter Ken Vandermark att föra in nya element i jazzen. Riffen och influenserna från rocken och funken har funnits där tidigare, men med projektet Powerhouse Sound är det mycket tydligt. För tredje gången, tidigare med Territory Band och FME, presenteras låtarna i två versioner. Jag har varit skeptisk till detta fenomen, variationen har varit för liten för att det ska bli riktigt intressant. Så är dock inte fallet med Powerhouse Sound. Dubbel-cd:n är uppdelad på en Oslo- och en Chicagoinspelning där bara Vandermark och basisten Nate McBride är med på båda. Olika musiker och instrumentering ger helt olika lyster och sound åt låtarna. Och vid en jämförelse vinner Oslomusikerna ganska enkelt.
Inspelningen i Oslo i augusti 2005 är helt enkelt formidabel. Lasse Marhaug fyller lyckat ut grooven med elektroniska ljud. Ofta ligger han jämsides de riffliknande kompen med långt utdragna föränderliga ljud. Eftertanken och lyhördheten känns stor, då han sällan ger sig ut i extravaganta noiseäventyr. Han är helt enkelt en del av bandet.
Nate McBride får sällskap av den norske superbasisten Ingebrigt Håker Flaten, och jämfört med basspelet på Chicagoinspelningen, där McBride är ensam, är det väldigt annorlunda. På ”King to Crown (for King Tubby)” parerar de varandra utsökt med otroligt funky elbasspel! Dubbla basister av denna kalibern känns som en skänk från ovan när det handlar om så här svängande musik. Att de får gott understöd av Paal Nilssen-Love behöver jag väl inte säga.
Med tanke på att Chicagogruppen består av Tortoisemusikerna Jeff Parker (gitarr) och John Herndon (trummor) är det intressant hur Tortoiselikt även Oslogruppen kan spela. Den inledande basgången på den lugna ”Coxsonne (for Coxsonne Dodd)” osar sköldpappa även på långt avstånd. Ett os som sträcker sig även till den dubinspirerade ”Exit-Salida (for Burning Spear)”. Den Stoogesdedikerade ”New Dirt” är råast i sitt uttryck. Ken Vandermark blir mer vildsint och Marhaug lägger underbara elektroniska mattor till det rockigaste kompet på skivan.
På Chicagoisnpelningen, som är gjord i november 2006, är soundet tunnare av förklarliga skäl. McBrides bas har inte sällskap, Marhaug är inte med och John Herndons trummor är stramare än Nilssen-Loves. Däremot finns Jeff Parker med och jag får intrycket att Ken Vandermark tar en större plats här än i Oslo med fina solon.
Parkers gitarr får stort utrymme och han växlar mellan funkjazzigt komp och ljudmässiga utsvävningar som många gånger är besjälade med kraft och uppfinningsrikedom. Och utan tvekan växer han i mina öron jämfört med tiden i Tortoise.
Sammantaget är Chicagoinspelningen stramare, även om den flera gånger virvlar upp moln av groove, och inte lika bra som den i Oslo. Men den växer betydligt efter ett flertal lyssningar. Och kanske ska man försöka låta bli att jämföra alltförmycket, men det är svårt.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar