Radian Chimeric

Efter en självvald frånvaro från livespelningar och fyra år efter förra albumet gör den österikiska trion Radian en omstart. Både konceptuellt och musikaliskt har de försökt förändra sig genom att skrota inkörda rutiner och istället hitta nya arbetssätt och nya musikaliska områden att utforska. Resultatet är, bland annat, att de är betydligt råare och hårdare än tidigare. Gitarristen (och syntspelaren) Stefan Németh har uppenbarligen lyssnat en hel del på Steve Albini samt grupper som Slint och Gastr del Sol. Volymen är uppskruvad till max vid inspeningstillfället och gör ljudet så påträngande och naket som möjligt. Det är effektfullt och river upp sår i ljudbilden.

Gruppen har trots allt inte lämnat en instrumentala postrocken. Tyngst och trasigast blir det i inledande ”Git cut noise”; rakt rockkomp löper längs taggtrådskorridorer där plötsliga stunder av återhämtning förvirrar och löser upp, sedan dags igen, framåt, framåt, framåt. I pressmeddelandet beskriver de hur gruppen har haft viljan att svitscha mellan det kontrollerade och det icke-kontrollerade. De skriver också om hur de spelat in gitarr, bas (John Norman) och trummor (Martin Brandlmayr) och sedan organiserat om inspelningarna i dator. Fört samman, lyft isär, satt in i nya sammanhang. Fascinerande att då höra hur sammansatt och låtbetonat det ändå låter.

Det tunga återkommer, bland annat i ”Kinetakt”, men mest skalar de av. Skruden är faktiskt ganska minimalistisk och mörk. Ibland hörs influenser av bolagskompisarna Tortoise, i ”Subcolors” hörs till och med lite jazz från en vibrafon.

Samtidigt hörs det wienska ursprunget tydligt hos Radian. Även om det är svårt att exakt sätta tummen på vad det är kan man peka ut några specifika saker. Som är fallet även med Trapist, Lokai, Autistic Daughter kan man tala om en separation i ljudbilden som är ganska speciell. Sällan intervenerar ljuden och bildar mattor eller liknande, istället är varje ljudkälla oerhört tydlig och autonom. Det tillsammans med det medvetna och myckna utnyttjandet av tystnad resulterar i en mycket distinkt ljudbild med skarpa snitt. Tystnaden liksom lyfter fram ljuden. Den tredje faktorn är trumslagaren Martin Brandlmayr. Hans sparsmakade och exakta spel är unikt med oerhört preciserade slag och en kort distinkt ton i virveln.