Den återhållsamma trombonisten Radu Malfatti tillsammans med Klaus Filips sinusvågor blir en dämpad föreställning. Filips är annars medlem i Los Glissandinos tillsammans med klarinettisten Kai Fagaschinski. Jag har hört en livespelning av isande skönhet, där klarinetten sökte övertonerna kring sinusvågorna. Här är det annorlunda. En absolut stämning härskar. Entonigheten regerar. Inga accenter eller betoningar. Det närmar sig den subtilaste och sparsammaste ljudkonst, där vi får koncentrera oss på de två spelarnas enkla klangfynd. Stanna upp i en estetik som redan var John Cages.
Det är lätt att kritisera denna estetik, som ju ligger bortom nya påhitt och spännande uppfinningar; här finns knappt ens en bearbetning av fynden. Vi har hört det förut, ekar det i mitt huvud. Men samtidigt, när jag koncentrerar mig för att uppfatta de små små ljuden som omärkligt råkar röra sig i mina högtalare, kommer jag på mig med att lyssna intensivt. Och plötsligt tänker jag att sällan förs jag på detta vis bortom alla våra konventioner kring vad musik ska vara.
Detta, det bara är där. Punkt. Det vill inte skapa stämning, det vill inte uppröra, det är på alla sätt motsatsen till Kai Fagaschinskis och Burkhard Stangls nyutkomna längtansalbum, ”Musik Ein Porträt in Sehnsucht”, på samma bolag. Men Malfatti/Filip är inte på något vis ute för att relatera till någonting. Och kvar sitter jag med frågan om det egentligen är möjligt skapa artefakter som så totalt avsvärjer sig sammanhang?
Kommentarer
Skriv ny kommentar