Rangers: Pan Am Stories

Rangers, som egentligen heter Joe Knight, har vridit tillbaka klockan till en idealiserad värld då flygplanen var framtiden. Långt upp bland utsmetade moln på coelinblå himlar. Även om det inte är så mycket i musiken från förra skivan som skiljer sig från dessa tongångar, känner man av de olika färdvägarna. Det här är ingen "Surburban Tour” på fyra hjul.

När jag fortsätter att lyssna på Pan Am Stories visar det sig däremot att andra saker är viktigare än det rent musikaliska.

Namnet på skivan och dess låttitlar är betydelsebärare för vart man kan hamna i olika associationer. Annars är det i ljudbilden det mesta händer. Den har en impressionistisk karaktär hämtad från drömtillstånd. Någonting som den hypnagoga skolan (bestående av bl.a James Ferraro, Ducktails) och pionjären Ariel Pink tidigare med stor övertygelse jobbat fram. I teorin handlar detta om ett närmast psykoanalytiskt arbete med utgångspunkt i stadiet mellan dröm och verklighet. I praktiken resulterar det i dekonstruktioner av musik från framför allt 80-talet.

Det utmärkande är att musiken betonas av distansen till det onåbara. Resultatet hade blivit platt om Knight hade försökt återge svunna tider på ett realistiskt sätt. Soundets frånvaro av närvaro är dess styrka. Musiken tar ett steg tillbaka för att ge utrymme åt den som lyssnar, till följd av att inre världar hamnar i förgrunden. De effekter som hela tiden dröjer sig kvar bildar en organisk vägg av synapser som ofta får låtarna att lösas upp, glittra eller vibrera. Den långa sagan ”Zeke´s Dream” är ett bra exempel där innehållet pendlar fritt i vad jag tolkar som olika tillstånd i en människas huvud.

Den flanger-processade gitarren som lullar in och ut ur låtarnas olika scenarier, och som visserligen utgör en motor, blir med tiden aningen tröttsam. När jag dessutom tar mig friheten att bena ut beståndsdelar, slår dig mig att de rent musikaliska kvaliteterna på andra sidan väggen ibland går på autopilot utan dynamik. Med lättviktighet istället för viktlöshet. Det som förmodligen ska upplevas hypnotiskt saknar istället nerv och förblir tråkigt.

Men Rangers visar att kontexten lyfter annat som brister. Om utövare av denna genre bara fortsätter att se vidden av alla möjligheter inom sitt område istället för att späda ut allt i ordinär popmusik, kommer dessa utsvävningar i det förgångna även i fortsättningen kännas relevanta inför framtiden.