Underbar och annorlunda duoskiva med saxofonisten och flöjtisten Ray Warleigh och trumslagaren Tony Marsh. ”I like melody very much, and I’ve thought about it a lot”, säger Warleigh i omslagstexten. Det hörs! När improvisationsmusiken i väldigt hög utsträckning vänder ryggen mot melodierna, och har så gjort under lång tid, känns det roligt att finna alternativen.
Inspelad med en stereomikrofon på en minidisc i Tony Marshs flickväns lägenhet i Paris 2004 är soundet lika nära och okrystat som det låter. Intimt vecklar improvisationerna ut sig till innerliga låtar med smaker av jazz och blues. Marsh går obehindrat mellan att markera time och spela fritt. Idéerna hos båda är otaliga och stämningen är öppen. Behov av att uttrycka aggressivitet finns varken hos Warleigh eller Marsh. Snarare handlar det om att förmedla vacker koncentrerad lust till musiken. Stämningen blir något annorlunda när Warleigh tar sig an flöjten. Ett drag av ”klassisk” musik kommer in, det svänger inte lika mycket som när han synar skalorna på altsaxen.
Australiensaren Ray Warleigh kom till England 1960. Han spelade med de flesta brittiska jazzmusikerna på 60-talet och blev av en tillfällighet studiomusiker och som sådan gjorde han en god karriär. Han kan höras på skivor med Scott Walker, Nick Drake och Dusty Springfield. Scott Walker producerade även Warleighs första soloskiva från 1968.
Samtidigt har Warleigh haft en dragning åt den kreativa musiken, bland annat spelade han ofta med John Stevens och Spontaneous Music Ensemble på Little Theatre i London. Och nu när studiojobben har börjat att sina har han mer tid för sin kreativa sida. Inte mig emot!
Kommentarer
Skriv ny kommentar