Första april 1967: The Familiar Ugly, ett gäng hippies från Texas, samlas i en inspelningsstudio och för så mycket oväsen som de bara kan. Någon rusar en Harley-Davidson, någon går loss med en vinkelslip, andra klingar i klockor, slår på burkar eller bara larmar i största allmänhet. Förutom Red Crayola-medlemmarna Mayo Thompson, Steve Cunningham och Rick Barthelme så är det ett femtiotal personer som deltar i denna tre timmar långa "free form freak-out"-session. Den färdiga skivan består så småningom av enbart sex låtar, i varje fall om man menar låtar i traditionell mening. Mellan låtarna drabbas så lyssnaren av dessa kakafonier av ljud och oljud, inte sällan av öronbedövande karaktär.
När jag var 19-20 år köpte jag en vinylåterutgåva av The Parable Of Arable Land. Jag gillade skivan i teorin, men inte så mycket i praktiken. Jag tyckte nog att det var en cool skiva men att det lät lite väl kantigt, primitivt och konstigt för min smak. Så småningom sålde jag skivan och nu har jag alltså köpt den på nytt. Att jag inhandlade den första gången berodde nog främst på att Spacemen 3 hade gjort en cover på "Transparent Radiation" och att jag ville höra originalet. Jag hade dessutom börjat intressera mig för sextiotalspsykedelian och omslaget såg ju så tidstypiskt och lovande ut. Idag, med drygt tjugo år äldre öron, gillar jag den här skivan både i teorin och i praktiken. Plötsligt känns den omistlig.
För vilken skiva det är! Utrustningen var säkert relativt rudimentär, men möjligheten att experimentera i studion verkar ha utnyttjats till ett maximum. Det kränger och panoreras, det slirar och fasförskjuts. Vissa partier är spöklikt smygande, andra gånger, ganska ofta, är det attack och vildhet som råder. Albumet släpptes i juni 1967, mitt under "the summer of love", och det psykedeliska inslaget skulle lätt kunna kännas som en konstruerad gimmick. Men lyssnar man exempelvis på den skoningslöst hårda låten "War Sucks" så är det i det närmaste ogörligt att hitta några ditklistrade psych-klyschor.
Här finns en nerv och råhet som har släktskap med Texas-kompisarna i 13th Floor Elevators. Och möjligen med The Velvet Underground vid samma tid. Men The Red Crayola (ibland Krayola) hade verkligen ett eget, idébaserat uttryck. Den skamlösa kompromisslösheten var ett signum. Gränsen mellan artist och åskådare ignorerades eller suddades ut. Konserterna fick en dadaistisk performance-karaktär. Man var anti-rock och kunde egentligen ”inte spela” på sina instrument. Man använde sig ytterst medvetet av improvisation och slumpmässighet i sin musik. Man kände väl till konst- och konstmusikhistorien och plockade också det man ville därifrån. Det må osa "typisk" garagerock på sina ställen – ändå: detta handlar mindre om Rolling Stones och mer om John Cage och Jackson Pollock.
Frontfiguren Mayo Thompson tog sedan med sig bandnamnet och utforskande av gränser in i framtiden, med kopplingar till bland annat skivbolaget Rough Trade, brittisk post-punk och Pere Ubu. Sist men inte minst: när det nu är dags för en seriös och smakfull återutgåva, som bjuder på stereo- och monoversioner och bonusspår (klargörande demoversioner) och inte bara kopierar ljudet från knastrig vinyl som tidigare återutgåvor gjort, så är det lustigt nog Spacemen 3-medlemmen Sonic Boom som står för remastringen. Cirkeln är sluten, på mer än ett sätt.
Kommentarer
Skriv ny kommentar