Mayo Thompson bildade The Red Krayola för över 40 år sedan. Kortfattat kan man dela in gruppens långa historia i tre faser. Först sextiotalets experiment när de förbryllade till och med kretsen kring Roky Erickson med freeform-freak-out-rock på hemmaplan i Houston, Texas. Superoriginell musik som fascinerar än idag. 1977 flyttade Thompson till London och ombildade bandet med diverse postpunkfolk. Han var även medlem i Pere Ubu en tid och jobbade i många år på Rough Trade. Några år in på 90-talet startade dagens Red Krayola när Thompson lärde känna David Grubbs och andra musiker från postrockscenen i Chicago.
Ingen skiva är den andra lik. Intellektuellt, men ofta lekfullt, alla möjliga genrer smälter ihop i Thompsons huvud. När jag intervjuade honom i slutet av 90-talet föreläste han i över en timma på telefon från Kalifornien, pratade såklart om Red Krayolas okonventionella arbetsmetoder, men stack iväg på många stickspår: språkfilosofi, politik, modernistisk litteratur, konceptkonst.
Nya skivan är ett samarbete mellan Red Krayola och konceptkonstgruppen Art & Language. Thompson lärde känna dem redan 1973 och Art & Language skrev texter till en rad Red Krayola-skivor på 70-talet och början av 80-talet: ”Corrected Slogans”, ”Soldier Talk” och ”Kangaroo” till exempel. Art & Language var pionjärer inom den ofta textbaserade konceptkonsten, medlemmar har kommit och gått, men de är fortfarande verksamma, både i England och USA.
Låter det krångligt och teoretiskt? Tja, texterna – som är extremt välskrivna – refererar blnd annat till verk av en av Art & Language-grundarna, Michael Baldwin, en bok om den franska 1500-tals-författaren Rabelais och allmänmänskliga frågeställningar. Mayo Thompson spelar piano och akustisk gitarr och har komponerat musiken, men sjunger inte en ton, han lämnar mikrofonerna till Eliza Randazzo och Sandy Yang, som befinner sig långt ifrån skriken och det aviga soundet på de politiska postpunkalbumen där texterna hade titlar som ”Portrait of V.I.Lenin in the Style of Jackson Pollock, ”The Mistakes of Trotsky”, ”Letter-Bomb” och Don´t Talk To Sociologists”.
Randazzo och Yang sjunger utan stora åthävor. Mjukt, lugnt, vackert. Och musikaliskt är det oväntat lättillgängligt, inga ljudexperiment eller tvära kast, snyggt producerad pop, med starka melodier och små detaljer som myser i bakgrunden. ”Il Ne Reste Qu´a Chanter” och ”The Big Vacation” kunde vara något med Stereolab genom ett långsamt och mer akustiskt filter. John McEntire trummar, Noel Kupersmith spelar bas, Tom Watson växlar mellan elgitarr och bas, och Jim O`Rourke spelar akustisk gitarr, syntbas, munspel, sjunger lite och har varit involverad i inspelning och mixning.
Speglar dyker upp i flera av texterna. Att se sig själv. Att se sig själv i andra. Här finns även låtar som på ett eller annat sätt handlar om darwinism, pornografi och Samuel Becketts sena drama ”Slutspel. Jag greppar inte allt, men texternas olika skikt i kombination med den behagligt, softa musiken fascinerar. Ännu ett oväntat och intressant kapitel i Red Krayolas säregna sångbok.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar