Rhodri Davies: Midhopestones

Den elektroniska förvandlingen av impron kan vara komplicerad att förhålla sig till. Den innehåller både en kärna av akustiska uttryck och en tendens att i den gamla elektroniska musikens efterföljd skapa stora glidande klangsjok; luddig ambient. Det träffar den utomordentlige harpisten Rhodri Davies, som många samtida musiker uttrycker stor beundran för. Senast i Berlin hörde jag honom under en konsert. Gitarristen Annette Krebs var speciellt inbjuden. Hon hade laddat datorn med röster, radioprogram, uppläsningar av olika banala påståenden från reklam. Snart flöt musiken i strömmar över rummet. Den blev till sist så inåtvänd, att en allmän new age stämning började sippra in. När det var i drömskaste laget lät Annette en klar röst bryta igenom musiken: ”Det är inget fel på att vara vacker!” Den sekunden fick musiken att sprätta till och den återstående stunden sprallade den ordentligt.

Ibland längtar jag efter Annette Krebs okynnighet på Midhopestones. Här finns en tendens att alltför närgånget betrakta de minsta ljuden. Sättningen är idag ganska vanlig, om vi undantar Davies elektriska harpa: sopransax, laptop, röst och uppmickade objekt. Det bildas klungor av kul ljud, som det putsas på. Ljudbilden formas antagligen också av inspelningsorten, som är kyrkan St James The Lesser i byn Midhopestones.

Det är svårt att avgöra vad som är resultatet av mixningen och vad som utgår från kyrkorummet. Men jag tror att den mycket speciella närheten till själva instrumenten reflekterar speltillfället. De kryper inpå, vi slipper höra dessa eviga klangmoln runt instrumenten. Och det är sannerligen en kvalitet i skivan. För snart lockas jag följa var och en av spelarna. Det går att spåra de små harpoklinken genom improvisationerna. Och framförallt firar saxofonisten Michel Doneda triumfer med sitt koncentrerade spel som fyller ut elektronikens ljudbild med instrumentets material, andedräkt och väsande linjer. På samma vis kan jag gå i närkamp med Louisa Martins laptop och Lee Pattersons förstärkta smågrejer. Också Phil Mintons röst gör sig påmind, även om jag nog tycker han är litet väl tillbakadragen, upptagen av att hålla sig nära de andra. Han hade gärna fått vara den som stack ut.

Annars får jag väl vara nöjd med omfamningarna mellan Doneda och Minton; de värmer, trycker på, även om de är litet blyga. Glimrande ögonblick måste de ändå anses som. Underbara exempel på hur den snävaste impro kan bulta av liv och det är befriande, när musikerna inte börjar gestikulera så fort de kommit på något; här nöjer de sig med att antyda. Men ändå tänker jag efter de fyra långa styckena, som vart och ett är mycket förtjänstfullt, att visst hade jag gärna hört en musiker som Annette Krebs i sällskapet, då hade allt det hänt inom det lågmäldas gräns, som ingen av spelarna i kyrkan anat var möjligt.

Efter många lyssningar bestämmer jag mig för att sortera in albumet under Michel Donedas namn, det är hans arkeologiska undersökningar av ljuden som lämnar de djupaste spåren.