Risto: Sähköhäiriöön

Låttitlar på finska är inga korta historier. ”Sähköhäiriöön” däremot, är en relativt kort historia som klockar in på 34 minuter. Det är den tredje skivan från det finska bandet Risto. Gruppen, som hämtat namnet från sångaren och keyboardisten Risto Yliharsila, är ännu ett i raden av spännande Fonalband som gillar att tänja gränser och hoppa mellan genrer.

Skivan inleds stillsamt med titelspåret. En dagdrömmande låt med en honungslen melodi. Därefter drar bandet upp tempot rejält. Musiken svävar ut i fyrkantigt och hårt gitarrmangel. Den fortsatta resan är förstås ett lapptäcke av olika stilar. Det växlar mellan mjuk pop, psykedeliskt 70-talsgung och svajande krautrock. I ena stunden hör jag ekon från Pink Floyd, särskilt på ”Illta-Aurinko Hymyielee”. I den andra tuffande Lee Hazlewood-pop, som på stillsamma ”Hilja, Hilja”. Influenserna går som en sinuskurva genom musiken, från högt till långt. Från dåtid till nutid. Det växlar så snabbt att jag stundtals knappt kan tro att det är samma skiva jag lyssnar på.

Precis som på flera andra av Fonalbanden, såsom Eleanora Rosenholm och Paavoharju, skänker förflyttningarna mellan olika genrer musiken en slags charmig naivitet. Risto gör inte anspråk på att bemästra varje enskilt musiklån - allt är istället möjligt. Det känns snarare som om bandet kastar sig ut i det okända och helt enkelt ser vad som händer. Resultatet är förstås inte alla gånger lika träffsäkert, men väl spännande och fantasifullt. Om titelspåret hör till ett av de svagare håller jag den krautiga ”Viikolja” som en av de bättre. Maxat från början med ett hårt beat och orgelmattor som får benen att skaka.

Bortsett från att det spretar lite väl mycket emellanåt tycker jag att Risto har stora saker på gång. Musiken är transparent i tonen och rör sig lätt mellan uttrycken. Stundtals landar musiken helt rätt, intrycken dras samman och blir mer samstämmiga med melodierna. Det är då det funkar som bäst, som på den nervbalanserade ”Ihmeauto Kitt”, där instrumenten skimrar och brötar på en och samma gång i stötande konsonans.