För ett år sedan frågade bildkonstnären Fredrik Wretman om han fick använda musik av Robert Henke, alla electronicanördars Monolake till en installation på Färgfabriken Norr i Östersund. Det gällde låten "Indigo" från skivan Cinemascope (Imbalance Computer Music, 2001), en nio minuter lång dubdränkt låt med långsam, dov basrytm och ekande droppljud (som Henke lär ha spelat in i badkaret).
Wretman fick nej – däremot ville Robert Henke gärna utveckla originalmusiken till ett nytt verk som bättre skulle passa konstinstallationen. Med laptop och element från original-”Indigio” åkte han till Östersund och byggde ett soundspace som från tre cd-spelare slumpade fram en ljudande, ständigt föränderlig ljudatmosfär.
Jag har inte sett Fredrik Wretmans installation, men det är lätt att se bilder framför sig av Indigo_Transform som nu utkommit på samma bolag. Borta är originalets klubbiga dubrytm. Kvar, och rejält förstärkt, är Henkes väldigt personliga atmofäriska signatur.
Eftersom stycket bokstavligen är skräddarsytt för ett konstgalleri har ljudbilden maximerats i rymlighet. Det borde vara en smal sak att fickparkera en hel galax i den här rymdekande, droppande, eteriska ambiensen. Musiken är meditativ till max – en valsång hade varit möjlig att addera, men då hade det förstås blivit något annat.
Grejen med Robert Henkes musik, som jag gillar skarpt i doser, ligger i graden av perfektion. Det stort klingande droppandet, de gasfyllda soundscapeljuden, de boomande basdånen som kanske ljuder från svarta hål – det är så väl tempererat och behärskat att man nästan ser Henke levitera i lotusställning i studion.
Och detta blir min avgörande invändning: det låter makalöst snyggt, men lite för… mycket. Säkert en fördjupande upplevelse till det visuella konstkonstverket, men lite tråkigt i lurar.
Kommentarer
Skriv ny kommentar