Rätt skönt med en artist som slår igenom vid 50 års ålder. Robert Horton har visserligen inte hyllats på stora galor eller hamnat på nöjestidningarnas förstasidor, men den flod av skivor som släppts de senaste två, tre åren har skapat en hel del uppmärksamhet i underjordiska kretsar. Jag hade aldrig hört talats om den Kalifornienbaserade musikern förrän det spansk/svenska skivbolaget AA/Nosordo sent i höstas släppte Robert Horton och Dax Piersons briljanta album ”Pablo Feldman Sun Riley”.
Robert Horton började göra musik i slutet av 70-talet. Under det följande decenniet var han involverad i kassettscenen, men har på grund av dåliga erfarenheter av skivbranschen och andra orsaker sparat sin musik i byrålådor. Det var först när han lärde känna Tom Carter (Charlambides) och entusiasten Brad Rose (Digitalis m.m.) som han fick tummen ur och kände ett behov av att släppa skivor, både arkivmaterial och musik från de senaste åren. Dels inspelningar under eget namn – både solo och samarbetsprojekt – men även bakom pseudonymer, som Egghatcher, ett elektroniskt alias.
En av många intressanta saker med Horton är att han bygger egna instrument. Till exempel ”boot”, ett fyrasträngat instrument, med öppen stämning. Han spelar boot på ”What is Left Unsaid” och det låter ungefär som en mix av preparerad gitarr och ickeeuropeiska stränginstrument. På titellåten hamnar slidegitarr i centrum. ”Haiku Bamboo” är ett kort stycke med knäharpa och vindspel som filtrerats i datorn. Ja, han spelar på över 20 instrument och objekt, alltifrån congas och khaen (blåsinstrument från Laos) till feedback och spaghetti. Här finns även fältinspelning av eld. Många av låtarna är dronestycken med olika färgskalor. Han är ovanligt bra på att hitta variationer i sound och tillvägagångssätt. Och ljudkällorna är egentligen inte särskilt viktiga vid lyssnandet, det räcker att öppna öronen, och gå in i en egenartad ljudvärld.
Skivans första spår, ”Magus”, var en present till en vän som var nära att köpa en bokaffär i Seattle med samma namn. Horton skriver i ett medföljande infopapper att han tycker om musikstycken som är gåvor, särskilt i dagens superkommersiella värld. Det är en fin gest. Men vi ska vara glada att en artist av den här digniteten inte längre befinner sig i skymundan och skriver musik enbart till den egna cirkeln. Robert Horton är en av de mest spännande upptäckterna jag gjort på mycket länge.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar