Robin Hayward Kjetil Myklebust_Tuba Special

Det sägs att rocken dog när basfiolen tog över tuban… Tuban, detta respektingivande bleckinstrument som är så fylld av potentialer men så sällan är närvarande utanför marsch- och kammarmusikens världar. Joe Daley i Sam Rivers märkliga The Tuba Trio från 70-talet är ett av få exempel, Bob Stewarts samarbeten med Clifford Thornton och Arthur Blythe ett annat. I improvisationsvärlden finns Melvyn Poore och Peter Kowald växlade ibland till tuba i Globe Unity Orchestra. I Sverige är vi bortskämda med att titt som tätt förtrollas av Per-Åke Holmlanders tuba (ja, även hans Cimbasso) och i Norge finns bland annat Martin Taxt samt en annan ung vettvilling – Kjetil Myklebust.

Och så finns som tur är Robin Hayward, britten som sedan länge är bosatt och verksam i Berlin. Hayward började tidigt sin bana i Barry Guys workshops och sedermera som medlem i London Jazz Composers’ Orchestra. Han turnerade med Braxton och spelade i allsköns brittiska jazz- och improkonstellationer innan han i slutet av 90-talet hittade sin form i den då gryende Berlinreduktionismen. Tillsammans med bland annat Axel Dörner, Andrea Neumann och Burkhard Beins växte konstellationen Phosphor fram, vars skivor med rätta värderas högt av både kritiker och musiker.

Hayward har själv beskrivit hur han som av en händelse öppnade porten till en helt annan klangvärld vid komponerandet av solostycket ”Sink” 1996: han hittade en teknik för att vrida valven så att de inte längre bara förändrade tonlägen utan också brusade, väste och skränade. Sedan kom nästa steg: att placera tuban horisontellt med klockan vänd åt publiken. Besatt av intervaller och mikrotonalitet har han på senare tid även rört sig allt närmare komposition och interpretation som medlem i Kammerensemble Neue Musik Berlin.

Berlinbolaget Choose Records har nyligen givit ut soloskivan States of Rushing (både på CD och LP). Under lyssnandet, med stigande fascination, är jag flera gånger tvungen att läsa den enda text som står på skivan: ”All pieces are played purely acoustically without electronic processing or overdubbing.” Resultatet är makalöst. Ljudvärlden är ett kärt återbesök i den blåsinstrumentets gråskala som man finner hos till exempel Dörner och Hautzinger, men till skillnad från trumpeten har tuban en exceptionell kropp. Det låter som att man sitter i en cistern och lyssnar. Lägesväxlingarna är plötsliga och hoppar från små mullrande tomgångsliknande ljud till pitchade kobrasnabba snärtar. Resultatet är någonting mellan märkliga science fiction-ljud från någon sextiotalsrulle och en gammal hostig Ford som vägrar att starta. Ljuden dubbleras också på ett besynnerligt sätt; skulle man spela skivan på maximal volym så vore grannarna övertygade om att en skock helikoptrar cirkulerar strax ovanför taket.

Men allt är inte väsande och smatter. I ”Treader” är tuban så nära basen att den låter som ett mellanting mellan slagverk och elbas (inte heller långt ifrån Neubautens karakteristiska Bassfeder). Att på detta trubbiga sätt närma sig vibrationerna av ett stränginstrument är inte bara imponerande teknik, det är överraskande – nya – ljud. Det finns rock i tuban! Stycket är dock aningen långt, efter ungefär hälften av en 12 minuters monoton uppvisning tycker man helt enkelt att det räcker. Kompositionsmässigt är det spåret ”Redial” som jag tycker är starkast, en intensiv konversation mellan höga och låga lägen som hela tiden jobbar med att lösa upp och förtäta ljudstrukturer. Hur Hayward gör detta i ett och samma andetag, utan pålägg eller distanser, är för mig en gåta.

Den unge tubaisten Kjetil Myklebust har en gedigen utbildning i botten med examen vid musikakademierna i såväl Oslo som Malmö. På skivan Electric Tuba spelar han kompositioner av Benjamin Staern, Tony Blomdahl, Ida Lundén, Mattias Hansson, Daniel Hjorth och Stefan Klaverdal. Till skillnad från Hayward så omfamnar han helhjärtat tubans steg in i elektricitetens tidsålder. Och det gör han delvis helt rätt i, om än på bekostnad att tuban ibland blir sekundär. Materialet är öppet, lekfullt, med en lyckad lo-fi estetik.

Som jag har förstått finns det inga partitur utan snarare idéer eller direktiv från tonsättarna som Myklebust tagit sig an att översätta till en värld av mässing, loopar och elektronik. Blomdahl har dessutom själv sett till att hacka upp och manipulera Myklebusts inspelningar. Bäst fungerar Staerns stycke ”Endast luft och brus”, som med sparsmakad elektronik får andning och kvävd intonation att bli skivans starkaste bidrag. Hanssons stycke är helt elektroniskt där tuban minimerats till enbart samplingar; det går från dadaistiskt slagverk till en egensinnig och ny form av electronica. Även Klaverdals ”I Heard Behind Me a Loud Voice” låter electronica, men lutar sig lite för mycket över den skandinaviska nationalromantiken för att övertyga mina öron. Lundéns ”Trubba” och Hjorths ”Prim” säger mig inget alls, resultatet är stelt och förvånansvärt idéfattigt. Ett stort minus är också Klaverdals insisterande på att andas mellan varje spår, en ren kalkonidé.

Sammanlagt vill jag ändå hävda att Myklebusts Electric Tuba är ett hälsosamt och originellt bidrag till svenskt musikliv och jag hoppas att han återkommer i mer spännande sammanhang. Detta betyder inte att han behöver gå i till exempel Haywards fotspår. Jag efterlyser en större tilltro till vad instrumentet som sådant kan förmå, att han integrerar elektroniken snarare än badar i den. Varför inte tukta tonsättarna och åter placera tuban i mitten av salongen.

Sedan 1979 firas ”Den internationella tubadagen” på den första fredagen i maj månad, se till att ha dessa skivor nära tillhands och ställ för guds skull fönstren på vid gavel.