Rød Skær

Rød Skær består av duon Bård Torgersen och Leifson Persbråten, två norrmän med ett minst sagt fritt förhållningssätt till instrumentering. ”Who played what? We no longer know”, skriver de om inspelningen som gjordes i somras ”on different locations i Varmland” (sic!).

Varmland, Varmland? Jag letar i kartboken, hittar inget fylke, ingen solig kustremsa gömd på Lofoten. Efter några lyssningar på Rød Skærs skeva ljudvärldar på Tilbake til Varmland bestämmer jag mig för att släppa verklighetsbromsen. Eller rättare sagt – verkligheten upplöser sig själv. Varmland är kanske inte Värmland. Musiken är kanske fiktiv, något för fantasin att fristila till.

Kollage, kan man väl börja. Men beskrivningen är för försiktig. Det handlar inte bara om sammansättningen av ljud, om närlyssning och placering av detaljer. Här finns också en konceptuell avsikt, ett recept bakom denna psykedeliska sås kokt som på en bas av, well, varför inte dimmad exotica, avrunnen kraut, ångad pop…

Lo-fi låter det minst sagt om skivans sex stycken som samtliga är uppdelade i tre delar (eller varför inte satser, plattan blir nog klassisk). Tredje låtens inledande ”Gress opp til knærne” är en slasktejp med ett låtskelett för elgitarr och trummor, det är lika muggigt som jag minns mina egna portainspelningar från tonåren. Drygt två minuter senare kommer ”Farbror”, en slinga som kunde vara kinesisk filmmusik blir kassettspolad om och om igen; därifrån ”Hestehavna (til Henelie)”, en supersunkig fylltrattslåt med gitarr och sång, i bästa fall inspelad genom telefonlur. Men, kära nån, även rosor växer ur skit!

Det finns ett drömskt drag över Tilbake til Varmland. Inte drömskt som i mardröm, snarare dagdrömsdunkelt, som att halvsomna i solen med inre bilder av skogar, stränder, gator, industri. Det läckra cd-häftet med Bård Torgersens bilder ger känslor mer än svar: en krockad bil, ett barn som springer in i skogen, en husvagn mitt i spenaten, på en torkvinda hänger barnkläder och en Black Flag-tröja, ett falurött sommartorp med grillkol, frisbee, vinpavor, sånt som hör sommaren till.

Musikaliskt drar Torgersen och Persebråten med fingret längs något undermedvetet AM-band och fångar in brusande röster och miljöer. Det låter dunkande acid, gitarrplonk, reverberande pålverk. Sjavigt, fritt, skönt. Och i minnet kastar jag ned Suicide, Faust, Caroliner, Joakim Skogsberg, Erik Enocksson, Jandek … I sämre sällskap kan norska gossar hamna.