Ditt uppträdande måste överraska dig – eller du det! Så funderade Carl Fredrik Reuterswärd för snart femtio år sedan i en tid då få överraskade sig själva. Det kanske inte är så många som gör det nu heller, förresten. Men det är däremot vad Roland Keijser och Raymond Strid sysslar med på denna trippel-cd.
Bara det, att två akustiska musiker brer ut sig i tre timmar och fyrtiofem minuter. Det är ett upplägg värdigt en minimalist, konceptualist eller samlardåre.
Men det här albumet lyfter över sådana begränsningar. Inspirerad av Roland Keijsers proggiga världsmusikförflutna (jo, jag håller med Raymond Strid om att ”världsmusik” är en korkad term, men alla fattar vad jag menar då jag skriver v----sm---k!)… Alltså med tanke på saxofonistens förflutna skulle jag rätt och slätt vilja kalla de tre plattorna för Musik. För det var liksom en av de bärande idéerna i det som senare skulle kallas ”v----sm---k” (förlåt, Raymond!).
Denna duo, som låter sig spelas in under fem konserter utan förvrängningar av ljud eller uppseendeväckande efterbehandling, skulle utan vidare ha platsat i någon av 70-talets sammanslutningar för att främja musik, varför inte gamla underbara Ett Minne för Livet?! Särskilt med tanke på valet av låtar, deras ursprung och titlar: brudmarsch, halling, polska, blues – "Knut Gabriels Lek", "Gammelgösen", "Klyftileken", "Fruset Grus", "Tiotaggaren", "Vågor från Håga" och "Monk´s Mood"…
Min första överraskning infann sig, då jag läste på boxens baksida. Såna här låtar brukar aldrig Raymond Strid spela, nej, han brukar ju inte spela låtar alls. Det blir skillnad, tänkte jag, mot att fylla ut ett obestämt ögonblick med ljudstämmor och klangbilder. Det är något annat att följa ett melodiinstrument; för vad man än säger, så spelar Roland Keijser melodier, givna rytmer, låtstrukturer med variation och improvisation. En sinnlig jazzmusiker med folklåtar i pulsen, en rytmiker och sångare på alla sina instrument.
Det verkar som om Raymond Strid tänkt samma sak, för i konvoluttexten skriver han: ”Roland plays a lot of tunes that I'm not familiar with. I'm not used to 'tunes' at all. This is an exciting challenge to me. I haven't heard another musician who knows so many tunes of different genres of music as Roland. To me this means literally going back to school again – especially trying to avoid playing or doing so much all the time, for instance now and then just some hand drumming on the kit.”
Och på samma vis skriver Roland Keijser i sin text, att det är en utmaning, ja, till och med svårt, att spela med Raymond Strid.
Det är ovanligt med så generösa texter i häftet, som leder läsaren rakt in i musiken. Men hade vi inte kunnat få läsa Keijser och Strid på deras modersmål också, svenska?!
Musiken är oemotståndlig. Den som på sitt vis anger tonen är förstås Roland Keijser. Han spelar sax, klarinett, flöjter och faktiskt också piano. Varje instrument har sin egen sång, sin egen röst. Han dansar, nynnar och låter strukturerna gnistra i små korta stjärnfall av improvisation. Att ge ut en trippel-cd med denne egensinnige musikant är en kulturell välgärning. Men jag tror inte det hade blivit lika fantastiskt utan Raymond Strid.
Tack vare hans ljudinriktade exkursioner över slagverket, där han är minutiöst intresserad av varje kvalitet, får de tre skivorna en klang som skimrar på de mest oförutsägbara vis.
Det här trumspelet liknar inte alls vad som förväntas; om till exempel Bengt Berger hade spelat med hela sitt virtuosa rytmiska kunnande.
Raymond Strid har ett stort öra för små ljud och klanger. Han älskar och vårdar dem, då han liksom presenterar och väljer ur sitt stora förråd – av kunnande och ljud. De går på rad, de vinglar litet, de kanske snubblar och snurrar till. Men de rör sig i oväntade turer och så vackra ljudbilder som möjligt i den dansanta musik Roland Keijser drar igång.
Det finns i det folkmusikaliska materialet ett slags oförställdhet, en naiv trosvisshet, som också fanns i mycket av den tidiga frijazzen, som ju Raymond Strid är så bekant med. Jag tror det är här de två förenas, trots olikheterna. Det låter då och då som den innerligaste amerikanska frijazz från då det begav sig.
Det märkliga är hur Raymond Strid sorterar om och ger alla ljuden från fria impron nya betydelser; det kan likna ”konventionellt” trumspel, han verkar ibland avbilda detta, liksom i hastiga minnesanteckningar. Slagverksspelet omorganiserar sig fortlöpande och gör sig hemtamt i en relativt ny, men ändå bekant, musikmiljö. Detta är ett äventyr att följa och höra, från första spåret till det sista. Nåja, nu tycker jag kanske att sista spåret, herrarnas hyllning till idolen T Monk, vars "Monk's Mood" de framför på trummor och piano, är litet för devot; de har inte bugat sig tidigare på albumet, så varför här?
Roland Keijser har fart på tonväveriet, skytteln går i medryckande rytmer, färgerna glimmar men i dämpade nyanser, litet jordigt.
Raymond Strid är av ett annat slag. Mer som en bondekonstnär, för att upprätthålla de naivistiska liknelserna, besatt av färger. Han väver inte, men broderar i silketråd och ylle, bomull och lin. Det ena färgsprakande motivet läggs till det andra på den mörka duken. Motiven bildar öar, där små detaljer och lysande garntåtar upprepas. Till sist blir det den vackraste duk som någon sett i byn.
Kvar i mitt minne är denna oförställda naiva ton, så välkommen i en tid då allehanda akademismer tenderar att gäspande ockupera både musik och konst.
Som sagt, ett album som kommer att vara ett minne för livet!
Kommentarer
Skriv ny kommentar