Basisten Ronnie Boykins tillhörde Sun Ras Arkestra mellan 1958 och 1966 och var med på suberba skivor som exempelvis ”The Magic City” och skivorna på ESP-Disk. Därefter, fram till 1973, var han en mer sporadisk medlem. Redan 1964 erbjöd ESP-Disks Bernard Stollman honom ett skivkontrakt, men Boykins kände sig inte mogen och det dröjde fram till 1974 innan det blev dags för ”The Will Come, Is Now”.
Titellåten är luftig och cool groovejazz. Congas och tamburin ger fina färger och den fyra man starka blåssektionen turas om med solon och spelar bra arrangemang. Det gungar underbart långsamt och gruppen har inte bråttom någonstans. Trombonisten Daoud Haroom sticker ut med ett bra solo, annars är det Boykins som är den absoluta stjärnan. Med en fin fyllig ton står han i centrum och han spelar ett förträfflig stråksolo. Kanon!
Men i övrigt blir det problem. Bräckliga stämningar från sena nattklubbar och utfärder i exotiska landskap och till och med lite swing kan absolut vara trevligt att lyssna på. Men Boykins och hans grupp lyckas inte övertyga. Det finns en osäkerhet i framtoningen som möjligen är tänkt att vara så, men jag kan inte släppa tanken på att musikerna faktiskt inte riktigt klarar av att nå sitt uppsåt. Det hackar lite för mycket, flytet saknas alltför ofta.
Musikerna han har med sig är inte de mest kända utan är hämtade från undervegetationen av New Yorks loftscen i början av 70-talet. Joe Ferguson (sax och flöjt) har förvisso spelat in med Sam Rivers, James Vass (sax och flöjt) med Rashied Ali och trumslagaren Art Lewis med Andrew Hill och Clifford Thornton. Även Monty Waters (sax), Daoud Haroom (trombon) och George Avaloz (congas) finns med lite här och där. Men det räcker inte.
Jag har lyssnat en hel del på ”The Will Come, Is Now” genom åren. Men det var den 12 minuter långa titellåten som snurrade, ytterst sällan vände jag på den gamla vinylen. Jag kommer inte lyssna mer på övriga låtar nu.
Kommentarer
Skriv ny kommentar