Ronnie Sundin: Very Friendly #1/Seven Years Silence

Ronnie Sundin är utbildad på Konsthögskolan i Umeå och arbetar i huvudsak med ljud i konst och musik. En klassisk noisehead som haft omfattande samarbeten med Lasse Marhaug och gett ut soloskivor och kassetter som defintivt är lyssningsvärda, försåvitt man råkar gilla skitiga och skräpiga ljud som skär i öronen även på låg volym. Det här är extrem musik – men så lever vi ju i extrema tider.

Två märkvärdiga Sundin-utgåvor på två svenska bolag har under året kommit ut med auteuren i det ena fallet som musiker och i det andra som serietecknare, händelsevis berättande en historia som handlar om hans första möte just med Lasse Marhaug (till serien hör en 7”-vinyl som ett slags historiskt dokument).

Göteborgsbolaget Fang Bomb har gett ut Sundins Seven Year Silence, två knappt tjugo minuter långa spår med intensiv noise. Det är styvt som ett järnspett, men långt ifrån statisk musik. Materialet består av inspelningar gjorda under åren 2001-2007, en period då Sundin producerade så lågmäld musik att fanzinet Fat Bankroll lär ha utnämnt honom till Sveriges tystaste man. På tejper fastnade i vart fall stenhårt material som klippts ihop till denna utgivning. Det är rackarns imponerande, växande och varierad, splattrande, djupfokuserat, totalt skoningslöst. En svetslåga som mitt i det övermäktiga får mig att kapitulera i ren glädje.

Malmöbolaget Komplott som redan gett ut flera skivor av Ronnie Sundin står också bakom utgivningen av hans serietidning Very Friendly. Tanken var ursprungligen att göra ett konstprojekt (med titeln The History of Electronic Music) i tecknat format, men istället har det blivit ett par – det här är nummer två, om än betitlad Very Friendly #1 – tidningar med serier som verkligen försöker att berätta om musik nära, inifrån, i skapandet, i lyssnandet. För seriepuritaner är väl stilen nog i slarvigaste laget, ändå gillar jag det skarpt – det är trots allt sällan man läser serier med figurer som heter Iannis Xenakis och Genesis P Orridge.

Tre berättelser, den första alltså om när Ronnie Sundin mötte Lassi… Lasse Marhaug en gång i slutet av 90-talet i Trondheim. Självbiografiska serier är à la mode, som om bara självbespegling numera är intressant. Sundin ritar in sig själv i berättelsen men han håller distansen, det är till det musikaliska han vill komma.

Det är en rätt rolig serie, man får följa med Ronnie, Lasse och hans kompis B.O under fikastund och till en underjordisk porrbutik i Oslo innan det blir dags för noisejam i studion (som senare släpptes på kassett på New York-bolaget Labyrinth, för nördig bonusfakta). Det lät förmodligen som fan, i några serierutor fångar Sundin den högljudda seansen så jag nästan får mer tinnitus. Serien avslutas med en fantastisk teckning som gör skäl för sin text: ”The day Lasse Marhaugs head exploded in the middle of his set”. Huga. Marhaugs ackompanjerande 7"-singel Trondheim Tapes Revisited är en underbart galen mosaik av ljud som klippts ihop av gamla inspelningar, passande nog med helt tysta partier som avbryter och liksom skapar serierutor kring musiken.

Att seriemediet lämpar sig för mer än navelluddiga berättelser från tonåren är de två nästföljande serierna bevis på. I Just Another Scandal In Paris återberättas Edgard Varéses uruppförande 1954 av hans elektroakustiska pionjärstycke Desèrts. Direkt hamnar vi på scenen – samma teater där Stranvinskij uruppförde Våroffer 1913 – med Herrmann Scherchen som dirigent och Pierre Henry bakom bandmaskinerna (kanske, spekulerar Sundin, för att Varèse själv var för nervös).

Möjligen är det mer korrekt att beskriva Varésekonserten som en katastrof snarare än en skandal, om serien berättar sanningen förstås. Vid varje sektion när bandstycken avlöste instrumentalisernas satser började publiken skratta – först osäkert, sedan alltmer rått. Var det så det gick till? Historien om Rune Lindblads legendariska debutkonsert 1957 på Folkets Hus i Göteborg ringer i minnet, publiken skrattade inte utan blev som tokiga och krävde pengarna tillbaka. Hårda tider för ny musik, minsann.

Den avslutande serien handlar om en mystisk (förstås) konsert med Throbbing Gristle 1978 på The Cryptic One Club i London. Här lyckas Ronnie Sundin kanske allra bäst att ”teckna” konserten och musiken, hur det kan ha låtit, atmosfären, kaoset, ljuden, Genesis P. Orridges skrik, atmosfären. Och fortsättnigen, när den pillertrillande Gen flippade och fick föras direkt efter konserten till sjukhuset. På outrannsakliga vägar har jag fått tag i inspelningen av konserten ( utgiven 1984 som bootleg på Mental Decay Records under titeln Special Treatment, för den som vill nörda vidare….). Högintressant lyssning, om man har den förmånen, till en grymt bra serie. Mer Sundin, mer!!