Roy Campbell: Akhentane

Jazz rakt av i den stora tradition, som ännu vårdas på båda sidor Atlanten. Det blir litet som gammaldags landskapsmåleri. Det är variationerna mot det givna konceptet som är intressanta. I detta fall pepprar Roy Campbell med ett slags österländskt allmängods. Men inte mer än att den jazziga grunden ligger kvar stadigt. Exotismerna lägger egentligen inte till så värst mycket. De blir ytligt tingeltangel. Men hållningen i största allmänhet ansluter till en lång tradition av exotism i den europeiska kulturen; jag höll på att skriva den imperialistiska etnocentriska kulturen, men det är bara en sida av det.

Jazzen har tagit över mycket av drömmerierna från europeiskt 1800-tal. Då svärmades det först för antiken, sedan för främmande länder som Grekland, det osmanska väldet, Mellanöstern, Japan. Det fjärran framstod som åtråvärt och annorlunda. Samma åtrå från Europa drabbade ju för övrigt jazzen själv under 1920- och 30-talen. Och man kan ju se detta på olika sätt. Claude Debussys möte med gamelangmusik födde nya klanger, Maurice Ravels djupa förståelse för jazzen skapade ackordföljder som gjorde djupt intryck på både bebopen och Bill Evans, Béla Bartóks kunskaper om folkmusiken i det habsburgska väldet förändrade den klassiska musiken. Och så vidare. Å andra sidan kan vi se rent tramsiga idéer om orientalen, araben etc, fördomar som satt djupa spår än i dag. Inom jazzen rör sig slika idéer ännu. På minuskontot finns en betonad svarthet bland en del amerikanska musiker, som helt klart kan kallas etnisk mytbildning. Å andra sidan har tankar om detta andra, främmande, också fött världar som liknar André Bretons idéer om fantastika: här måste vi räkna in Sun Ras heliocentriska värld, lika väl som Duke Ellingtons ”Far East Suite”.

Roy Campbell rör sig också i dessa fantasivärldar. Tidigare har han med sin Pyramid Trio, som är en av den amerikanska scenens mest spännande konstellationer, smakat på både Mellanöstern och Afrika. Nu ger han sig på den stackars Amenhotep IV, en farao som tillhörde den 18:e dynastin på 1300-talet f.Kr. Resultatet är en rad orientalismer, som låter lika fåniga som lokalt färgad musik i gamla amerikanska dussinfilmer. Nej, nu måste jag stanna upp! Kommen så här långt ser det ut som om jag förlöjligade skivan. Icke så. Vad jag vill komma till är att Roy Campbell är en av de mest spännande landskapsmålarna, förlåt, jazztrumpetarna idag. Han omger sig med ett ytterst potent komp. Lättfingrat och bestämt leker Zen Matsuura med rytmerna bakom kaggarna, basisten Hilliard Greene har en sån där tunn, elastisk ton, som de andra musikerna studsar mot. Så har han fyllt på med Bryan Carrotts vibrafon, vilket ger en klang som liknar sent 60-tal (kommer ni ihåg Karl Berger?). Vid sin sida har han ställt violinisten Billy Bang, som ju så väl förvaltar swingtraditionen med sin stråke. Det är helt enkelt underbar musik. Lättfotat, dansant, svängigt. Den behärskas av en slags euforisk lycka. Bäraren av detta är helt klart Campbell själv. Hans ton har växt ur Clifford Browns mull, han finsnickrar på melodierna och sprutar småtoner kring sig i rytmiska kaskader. Men alltid litet eftertänksamt. Poetiskt, kunde man säga, för han har ingen lust att visa upp sig som ett nyårsfyrverkeri. Nej, snarare kan han sjunka ner i en riktigt låg ton, som han håller kvar ett tag. Och så detta flöde. Musiken rör sig utan möda framåt. I ett ständigt finlir mellan musikerna. Det är en fantastisk grupp på bästa spelhumör. Det där med Amenhotep, det tar jag för vad det är. Jazzen lever förutan faraoner. Ofta är konsten klokare än sina utövare.

(Publicerad 2008)