Rozenhall: Forecusst/s.t

Under åtminstone tio års tid har Daniel Rozenhall använt EMS-studion i Stockholm för att komponera ogästvänliga musikaliska tillstånd. Det är mörkt, och när det ljusnar en aning dyker nya orosmoment upp ur bakgrunden. Stundtals är det ruggigt uttrycksfullt, och även om han formar musiken med abstrakta klanger är den många gånger väldigt skarp i sin gestaltning. Andra gånger ger den lyssnaren möjlighet att subjektivt sätta igång associationsbanorna.

Kning Disk ger nu ut en nyinspelad skiva. Fylkingen ger dessutom ut Rozenhalls två tidigare vinylskivor, ”Miasmasun” från 2001 och ”Eyeland” från 2003. Båda ursprungligen på Firework Editions. Återutgivningen av ”Miasmasun”, vars halva upplaga på 500 ex drogs tillbaka när den kom (Rozenhall var inte nöjd med ljudet), är dock inte fullständig. Endast två av fyra låtar är med.

Det är spännande att de båda cd-skivorna ges ut nästan samtidigt eftersom det ger en klar inblick i Rozenhalls musikaliska karriär. Och visst finns det linjer att följa, klanger återkommer, stämningar likaså. Han arbetar med täta ljudbilder – tillstånd – och bygger flera gånger upp förväntningar i kompositionerna. Kalla och vassa klanger går parallellt med brus i stycken med flera lager av ljud.

Likt många andra i den elektroakustiska världen har Rozenhall en böjelse för orgeln. Detta fantastiska instrument är ju själva sinnebilden för området mellan det instrumentala och elektroniska som många inom genren har arbetat med. Dessutom har ju orgeln en rumslig koppling till kyrkan och därmed religionen och det mystiska. Huruvida Rozenhall har några religiösa motiv med sin musik har jag ingen aning om, däremot finns en mystisk prägel i nästan samtliga kompositioner. Någon organist tror jag inte heller att han är, istället skapar han syntetiska klanger i EMS-studion som liknar orgelns ljudspektra. Och kontrasten till ljud av klockor, cymbaler, abstrakta klanger är givande.

I omslagstexten till Fylkingenutgåvan skriver Daniel Westerlund att det är något bakteriologiskt i Rozenhalls kompositioner. Beskrivningen är bra. Det myllrar av klanger, och på ”Forecusst” har han vridit upp kranen så till den grad att associationerna blir rent skrämmande. Miljoner av små insektsben som rusar längs kalla stengolv och hotar att svälja allt i dess väg. Riktigt så konkreta bilder skapar han dock sällan. Det är mer av litet svårdefinierat obehag.

”Miasmasun” spelades in 1999-2001. Redan då var Rozenhall uppenbarligen ganska driven. De två styckena som är med här går åt olika håll, ”Grig-ailment” är nästan rumslig med sitt kyrkliga sound och stora reverb, medan långa ”Sinister Laburnum” är mer föränderlig. Några snabba kast är det dock inte frågan om, men man är på väg mot kanten... Och längs vägen finns antydningar till melodier och hårda metalliska industrilandskap.

Bortser man från korta ”A plumage man with a plastic bag” består ”Eyeland” av två inte direkt sammanhängande kompositioner med samma namn. Första delen är den mest lyckade. Orgelklangerna går nästan över i distortion i en vinande omgivning (det vindpinade är ett annat återkommande elemant hos Rozenhall). Tillstånd förändras, kalla klockspel träder in, det gnisslar och mullrar av feedback. Oron är i och för sig inte mindre i del två där elektroniska flygare svärmar. När han laborerar med klangernas frekvensområden händer det spännande saker, det uppfattade avståndet går från nära till längre bort. Hela ljudbilden blir något annat om än omgivning på något sätt är kvar.

Slutligen några ytterligare ord om ”Forecusst”, en komposition på 43 minuter uppdelad i fyra avgränsade stycken. Delar av vad vi idag uppfattar som noisemusik har alltid funnits inom den elektroakustiska musiken, kanske ännu mer inom den ”gamla” live-elektroniken. Beröringsytorna mellan EAM och noise borde kunna ge Rozenhall en större publik än vad han har idag. Rastlöst brusar klangerna upp i ”Forecusst”, glas krossas, slagborrar mullrar och partiklar accelererar i svindlande fart. Samtidigt är tiden en viktig faktor i byggandet, tillstånden byggs inte upp hur snabbt som helst. I den bemärkelsen blir det en kamp mellan det korta och det långa, musiken strävar åt bägge dessa håll samtidigt.

Och det sistnämnda kan vara litet av en summering. Rozenhall för samtidigt in många element i kompositionerna (dock inte för många), låter dem kontrastera och stå som motspelare. Det långa mot det korta, det gälla mot det burriga, det abstrakta mot det associativt konkreta, det elektroakustiska mot det psykedeliska och ibland till och med dronande.