Ruth Barberan kommer från Barcelona. Hennes trumpet rör sig i samma hage som en Dörner eller Ulher, men hon har skaffat sig en alldeles egen ton. Här har hon tillsammans med dragspelaren Alfredo Costa Monteiro givit sig ut i en olivlund en septembernatt 2010. Mellan klockan 03.00 och 05.00 spelade de, läser jag på konvolutet. Det låter härligt.
Men det vore ju en onödig upplysning, om det inte hördes. Det gör det. Vinden drar genom olivträden, ett avlägset flygplan hörs, och jag undrar om de där tågliknande ljuden kommer från musikerna eller…
Karaktären är mycket av nattmusik. Inga våldsamma utbrott, snarare vila, långt utdragna toner, dragspelet sätter stark karaktär i ljuden. Samtidigt håller både musikerna på med att pilla på små objekt, rassla med instrumenten, klappra och låta. Ibland stillnar de för att släppa fram något de fått höra. Och jag anar något fjärran i hörlurarna.
Då jag lyssnar på musikens varma böljande ström slår det mig att dragspelaren Alfredo Costa Monteiro annars mer sysslar med olika ljud från skivspelare och elektronik, men framför allt att han är utbildad skulptör. Hans spel växlar mellan utdragen och böljande bälg och små ljud, där varje pling och plong liksom lägger något till en helhet. Klang- och ljudskulptör.
Om denna duo är något så är den skulptural, den har en fast form, ytan är slipad, mörk i brist på dagsljus, men upplyst inifrån. Koncentrationen på natten dras till en kärna, en fasthet, en rörelse, och ytan måste förbli känslig, taktil, följsam. På annat sätt kan jag inte förstå tilltaget att spela på detta vis. Kvaliteten på musiken blir av annat slag genom inspelningstillfället och platsen. Antagligen skulle jag ha kunnat argumentera mer ingående i detta om jag hade känt stämningen där de spelat, då de spelat. En ny form växer då de börjar litet trevande, den tar sig olika riktningar, kräver skilda sinnliga kvaliteter.
Naturligtvis tänker jag på den speciella materialestetiken i det konstnärliga avantgardet i Barcelona, särskilt eftersom Antoni Tapies just avlidit. Den känslan förstärks förresten av själva fodralet, ett rödockra sandpapper vikt och infogat i plastficka. Det är ett sandpapper för finslipning för övrigt. När Axel Dörner introducerade detta slags fodral för – var det tolv-tretton år sedan? – då använde han grovt sandpapper, svårt att vika, som skar i händerna, en sinnebild för den förvandling hans lur just då genomgick. Här säger sandpappret, att allt från yta till kärna ses över i minsta grand, som böjs och bänds och formas till både materia och färg; ja, just detta sandpapper har förresten varumärket ”Holz und Farbe”. Det ser nästan ut som en tanke, eller i alla fall en funnen dikt. Och jag noterar dessutom att ännu en skivetikett sett dagens ljus, den här känns dock nödvändig.
Kommentarer
Skriv ny kommentar