Detta är ett album som beskriver en improvisatörs dilemma. Den till stor del Kölnbaserade (hemorten är dock Wisconsin, USA) gitarristen Scott Fields berättar i albumets text, hur han känt sig tömd på idéer, och att denna torka skulle bero på alltför mycket fritt improviserande. Jag tror honom. Detta diskuterade han med saxofonisten Matthias Schubert, en annan av aktörerna på Kölnscenen, i alla fall för mig i första hand bekant för medverkan på ett av Axel Dörners första album, ”The Remedy”.
Idén Schubert-Fields kom fram till var inte så långsökt. De satte samman en grupp, som skulle träffas regelbundet för att spela Fields kompositioner, som avsiktligt avvek från de gamla jazziga patentlösningarna: solo-ensemble-solo etc. Istället arbetade han fram en notbild, där impro kunde gå parallellt med nerskrivet.
Formen var alltså ganska tydlig. De valde medmusiker med största omsorg. Thomas Lehn spelar synth med en energi som få andra, och har medverkat på en rad lysande album, inte minst tillsammans med basisten Gerry Hemingway (”Tom & Gerry” på Erstwhile, ”Fireworks” på Umbrella) och varför inte soloskivan ”Feldstärken” på Random Acoustics… Xu Fengxia lyfte in det kinesiska stränginstrumentet guzheng på improvisationsscenen med soloalbumet ”Difference and similarity” på FMP.
Som kvartett fungerar Fields, Lehn, Schubert, Fenghxia inte helt friktionsfritt. Schubert rör sig mellan fritt och straight i sitt spel, en klassisk jazzsaxofonist, som virtuost rör sig med olika skalor, övertoner och fraser, som jag känner igen från den senare hälften av 60-talet. Fields pendlar mellan jazzgitarr, friform och ett spel som är besläktat med till exempel en Sonny Sharrock, men utan hettan. Fields och Schubert är i mina öron två utmärkta improvisatörer och erfarna musiker, men som saknar det extra. Det krävdes därför flera lyssningar för att komma underfund med kvaliteterna i albumet.
Det bundna formatet ger Lehn och Fengxia snålt med utrymme, och jag känner inte igen dem. Sällan har jag hört den utlevande Lehn spela så återhållet. Åtskilliga gånger känns Fields musikaliska idéer litet främmande för fria improvisationer. Då han låter sin gitarr eka av tidigare stilar och egentligen mest verkar vilja spela en blues, känns Fengxias guzheng helt malplacerad och hon nöjer sig med ganska beskedliga figurer på sitt instrument. Några ögonblick misstänker jag att Fields har haft för grunda kunskaper om detta instrument, då han skrivit ner sina idéer. Eller tagit för litet musikalisk hänsyn till kamraternas musikaliska kvaliteter.
Det längsta numret är över 24 minuter långt, och här lyckas kvartetten bäst. Lehn och Fengxia sträcker ut, tätar till, slingrar sig som boaormar kring sina medspelare och kräver största möjliga koncentration – öronen är vidöppna och fingrarna spelsugna. Det blir också min behållning av albumet.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar