To Scratch Your Heart – Early Recordings from Istanbul

För några år sedan fick den brittiska skivaffären/skivbolaget Honest Jon´s tillgång till EMI:s skivarkiv i Hayes, Middlesex. Idag är det vad jag förstår ett öde industrilandskap, men tidigare arbetade där flera tusen människor, musikproduktionen satte extra fart när EMI (The Electric and Musical Industries Lmt) bildades 1931 ur sammanslagningen av Gramophone Company och Columbia Graphophone Company. Gramophones skivetikett känner ni säkert till: His Master´s Voice.

I den tidiga skivhistorien åkte europeiska skivbolag jorden runt för att spela in lokal musik för en kommersiell marknad, i Afrika, Mellersta östern, Asien, ja, överallt. Ett viktigt namn är Fred Gaisberg, som var med och utvecklade skivspelaren och som sedan arbetade för Gramophone och EMI i flera decennier. Han spelade in mycket västerländsk, klassisk musik, men var även i Indien, Kina och Japan under 1900-talets första år. William Sinkler Darby var en annan pionjär, han sägs vara den första som spelade in svensk musik, och var på inspelningsuppdrag i Konstantinopel/Istanbul redan 1900.

Den första skivan Honest Jon´s gav ut i sin arkivserie var Living is Hard: West African Music in Britain, 1927-1929. Musik av västafrikaner, riktad till en immigrantpublik i England. Utforskningen av afrikansk musik har även resulterat i The World is Shaking – Cubanismo from the Congo, 1954-55, och i höst landar Something is Wrong, Vintage Recordings from East Africa. Honest Jon´s har släppt en samling - Sprigs of Time: 78s from the EMI Archive – med 30 låtar från olika geografiska områden och tidsperioder – och tre skivor med musik från Mellersta östern: Give Me Love: Songs of the Brokenhearted, Baghdad, 1925-1929; Open Strings – Early Virtuoso Recordings from the Middle East, And New Responses (där den andra skivan innehåller samtida västerländska namn som Sir Richard Bishop, Paul Metzger, Six Organs of Admittance m.m.); To Scratch Your Heart – Early Recordings from Istanbul.

Skivorna har fått kritik av experter på 78rpm-eran angående ljudet och brist på fakta om musikerna. Jag har svårt att säga något vettigt om ljudet. Det är väldigt bra kvalitet, vad som möjligen kommit bort i den digitala restaureringen kan inte mina öron bedöma. Däremot är det synd att de inte lagt mer kraft på att leta upp mer information om musikerna, exakta datum, och så vidare. Både Istanbul-skivan, liksom Baghdad-skivan, har ett rikt bildmaterial, och bakgrundsinformation, men även om det säkert är omöjligt att hitta fakta om en hel del artister är det ibland svårt att sätta in musiken i sitt historiska, geografiska och kulturella sammanhang. Faktamaterialet är bättre på den aktuella dubbeln. Något sägs om nästan samtliga 32 låtar, ibland enbart någon enstaka rad, några namn presenteras utförligare, och såväl aktörer/skivbolag tas upp liksom allmän fakta om musiken.

1900-talets första decennier var en omtumlande tid, med det ottomanska imperiets sönderfall, och i Turkiet, efter 1922-23, en ideologi – kemalismen – som sökte sig till väst och försökte skala bort influenser från till exempel arabisk och persisk kultur. Sufiordnar förbjöds, många musiker – varav flertalet var armenier, greker, judar, romer – hade svårt att få utrymme i ungturkarnas nationalistiska samhällsbygge. Många flydde, emigrerade, kanske till och med mördades i pogromer och tvångsförflyttningar. Turkisk regional folkmusik lyftes fram, annars tittade makthavarna främst på europeisk musik.

En orsak till att det kan vara lurigt att härleda 78-inspelningar är att skivbolag återutgav äldre musik. Några av låtarna på To Scratch Your Heart spelades in mellan 1906-1912, men flertalet är från sent 20-tal/tidigt 30-tal, utgivna på Gramophon Türk Limited. Det finns också språkliga problem, musikbegrepp och namn stavas olika på turkiska, arabiska, grekiska, och så vidare. Först på 20-talet började Turkiet använda det latinska alfabetet, som en del i det politiska projektet. Det ottomanska imperiet var en smältdegel av kulturer, men för nutida ögon – och öron – är det inte enkelt att lista ut om en musiker var armenier, kurd eller arab, till exempel. Är det viktigt? Nja, både och, försöker man leva sig in i de enskilda inspelningarna – utan kunskaper i språken – många låtar har sång – skulle det underlätta att veta musikernas ursprung och kulturella tillhörighet.

Eftersom det är musik från 78-skivor är låtarna korta, mellan 3 och 4 minuter. Flera låtar är taksim – instrumental improvisation – och var säkerligen längre utanför inspelningssituationerna. Det mest centrala begreppet i arabisk musik, och i den ottomanska klassiska musiken, är maqam/makam, ett system för skalor och melodier. Här finns även en instrumental introduktion (pesrev), till ett större verk, spelat av flera musiker. Många av sångarna var gazelhans, de sjöng poetiska texter, enligt cd-häftet är urvalet icke-religiöst. Religiösa inspelningar uppmuntrades inte, antar jag, efter den turkiska republikens grundande.

Kvinnornas ställning i Turkiet ökade efter den ottomanska epoken, men endast 4 av 32 låtar är med kvinnliga sångerskor. Nezihe Hanim sjunger en vaggvisa, "Ninni", till en gråtande, talande spel av Balikesirli Tanburi Fuat Bey. Här är det samspelet mellan den lekande, smekande sången och stråkens försök att efterlikna den mänskliga rösten som fascinerar. Improvisationskänslan är påtaglig. Låtarna med Müsereff Hanim, Fikriye Hanim och Belkis Hanim har mer traditionell sång, jag fastnar mest för "Kim Derdi Ki" av Müsereff Hanim, med ett blåsinstrument som samtalspartner, rösten har djup, kontroll, och glider fram med stark laddning. Hanim betyder madam, flera av de manliga sångarna och musikerna har titeln Bey, ursprungligen ett ord för ledare, som senare användes ungefär som Mr. på engelska. Efendi betyder mästare, ungefär som Ustad i Indien.

Några texter är delvis översatta, men det är känslan i sången som griper tag. Hur de improviserar runt orden, sättet att sjunga, där rösten är ett instrument på ett annat sätt än i västerländsk sång. Och närvaron är total. Många av de manliga sångarna har helt olika slags röster, även om sångerna är av liknande karaktär. Nafi Bey och Hafiz Sami tolkar samma text, "Derdime Vakif Degilim", Hafiz Sami (inspelning från 1906) har en genomborrande ljus tenorröst som trotsar bruset och ger mig rysningar. Tydligen brukade han alltid blunda när han sjöng.

Udi Marko Colakoglu Efendi är en helt annan typ av sångare. En armenier från centrala Anatolien, mest känd som instrumentalist, som har en mörkare, rassligare, men ack så genomträngande röst. Fantastisk låt! Ottoman blues. Münir Nurettin Bey var mer skolad, en tenor, stor stjärna, han var chef för Istanbuls musikkonservatorium, och när jag rådgör med ett lexikon står det att han har kallats för Turkiets Umm Kalthum (eller Ümmü Gülsüm som den egyptiska sånglegenden stavas på turkiska) och att han var först med att ställa sig längst fram på scenen, iklädd snygga kostymer.

En annan fantastisk låt är "Hüseyni Kuzu" med Sevket Bey. Jag läser att texten handlar om att han ser ett får som blir slaktat, och jämför det med sina egna kärleksbekymmer, i en passage på slutet väver han in fårets ljud i sången. En ensam kavalflöjt ackompanjerar. Två låtar med Hafiz Cemal Bey är andra exempel på stor sångkonst, rösten är i centrum, med kemence, eller annat fiolliknande instrument, och oud i bakgrunden.

Ett par andra låtar med sång handlar lika mycket om kompinstrumenten. "Ben Nasil Ah Etmeyeyim" av Yozgatli Hafiz Süleyman Bey är en anatolisk folksång, med kemence och ett lut-instrument som skjutsar fram den makalösa sången. Udi Nevres Bey sjunger ljust, poetiskt, till lättflygande, känsligt oudspel. På "Murat Kenarinda" kompas Agyazar Efendi - armenier från östra Anatolien – av bröderna Bacanos, som dyker upp på fler låtar. Oud, kemence, kanun? (cittra) virvlar iväg i snabbt tempo.

Två av Bacanosbröderna – Yorgo och Aleko – har med egna låtar. En grekisk-romsk musikersläkt där även en morbror eller farbror, Anastas, var en känd kemencemusiker, liksom en kusin, Sotiri. Även Aleko spelade kemence. Yorgo Bacanos (1900-1977) var den mest kända av dem. Han lärde sig spela av sin far, Haralambos. I 50 år spelade han i Istanbuls radioprogram, han turnerade runt om i den arabiska världen, liksom i Grekland, och är betraktad som en av de största turkiska oudspelarna. I år arrangerades en International Yorgo Bacanos festival i Istanbul. Låten här, "Hüseyni Taksim", är en blixtrande och variationsrik improvisation. "Nihavent Taksimm" är en kemenceimprovisation med Anastas Efendi, som jag misstänker är Anastas Bacanos, men det står det inget om i cd-häftet. Han kom i alla fall, som Bacanosfamiljen, från Silivri, en bit från Istanbul, på västra sidan av Bosporen.

Vi får även tre improvisationer av Eyyubi Mustafa Sunar Bey som spelar rebabfiol. Ännu mera oud med Udi Neset Bey. Fina instrumentallåtar på zurna (träblåsinstrument) och klarinett. Och Kamil Efendi spelar något så oväntat som turkiska/arabiska skalor och melodier på ett vanligt piano.

Jag rabblar namn. Men det var länge sedan en skiva fick mig att bedriva liknande research, och dyka ner i böcker, diverse musiklitteratur och översiktsverk om det Ottomanska riket liksom den senare turkiska historien. Fantastisk musik. Och mycket är – för oss västerlänningar – relativt okänt. Men det finns en hel del turkiska skivor med 78-inspelningar, på det turkiska skivbolaget Kalan, amerikanska Rounder, och i Traditional Crossroads arkivserie, bland annat. Traditional Crossroads har till exempel gett ut samlingen Women from Istanbul och tre skivor med Tanburi Cemil Bey, den kanske allra största och mytiska ottomanska musikern.