Både djur och människa befolkar musiken och texterna på isländska Seabears album “The Ghost that carrried us away”: de vilda djuren från en exotisk värld eller ett mer välbekant fågelkvitter i en skog. En viskande mänsklig stämma leder oss vänligt men bestämt genom landskapet; det är en vibrerande, högst levande värld man kliver in i, lågmäld och lite försynt, men varm och inbjudande.
Låttitlar som “Good morning scarecrow”, “Cat piano”, “Owl waltz” och “Summer bird diamond” återkallar en sagovärld befolkad av djur som man minns från sin barndoms bilderböcker. Och Seabear kan möjligen vara ett slags folkpopens svar på Beatrix Potter. Illustrationen på cd-konvolutet överensstämmer visserligen inte med Potters detaljerade, mjukt pastellfärgat återgivna bilder med djur klädda i kläder, utan är istället grov och naivistisk. Men min grovt utslängda, lite naivt snedvridna tanke (och de tankeled som fört hit) är att om Beatrice Potter hade levt och verkat på 2000-talet, och varit medlem i ett popband, hade det mycket väl kunnat låta just så här.
Seabear (från början Sindri Mar Sigfussons soloprojekt, numera ett sexmannaband) är nära besläktade med band såsom Go-Betweens och Iron & Wine. Gitarr, körsång, stråkar, piano men kanske framförallt det flitigt använda klockspelet, skapar den karaktäristiska seabearska stämningen genom albumets samtliga låtar. Melankoli och svaga stråk av smärta finns, men det är tryggt, aldrig oroande eller uppgivet.
Inget nyskapande eller revolutionerande således, men man kan inte annat än smälta och med ett slags högtidlig ödmjukhet ta emot den utsträckta handen, se upp i det leende ansiktet. Ett välbefinnande sprider sig genom kroppen, omsluter hjärtat, sprider sig ut i bröstet: framför brasan med en kopp te eller ett glas vin; i en öm älskares omfamning; i goda vänners lag i sommarnatten. I utkanten av en skog, i början av ett hav.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar