Sheriff Sail, sail, sail away!

Motsatsen till utlopp är, enligt min antonymordbok, ”inlopp”. Det borde betyda att fri musik som flödar så det svänger och svettas har sin kontrast i musiken vars energier istället riktas mot en inre mynning – genom öppna portar tillbaka till källan.

Göteborgsduon Sheriff strävar inåt, långt inåt. Om deras sällsynt vackra debutskiva ”Sheriff” (Häpna, 2001) var en återhållsam och tålamodsprövande historia är deras senaste ”Sail, sail, sail away!” närmast en diskret miniatyr. Urbilden, för mitt inre, är en musik som bedarrat i vindstilla hav. Solen i zenit. Slaka segel. Drömmar, kanske böner om vind, orörliga dagar utan räkning. Det är monotoni upphöjd till ljuvlig konst.

Inledande ”I Say” bygger på en fallande treklang som upprepas och vrids en aningen under åtta minuter. Magnus Granbergs spelar långa, långsamma toner på piano, Henrik Olssons fyller lågmält ut ljudbilden med preparerade slagverk. Efter någon minut kommer Granbergs röst in, mörk och eftertänksam. Medan de tre tonerna trillar ner för tangenterna upprepas orden ”I Say”, ihop och var för sig. Ju mer jag lyssnar, desto mer får jag för mig att orden är en gåta, två vokala kulor i ett meditativt radband. Det är vackert, bortom vackert, men vad är frågan?

I andra låtar vibrerar det lite mer. Mot Magnus Granbergs röst och gitarr klongar Henrik Olssons rostfria degskålar och det rasslar av strängar över trumskinnet. Någon brådska märks inte. ”Stay, stay” är som en viskning i mild stiltje. Den tar sina minuter i besittning, pockar på en annan sorts lyssning än skivan som snurrar mot nästa och nästnästa låt. Jag uppslukas av denna kontemplation, instant repeat, försjunker på fläcken. Så händer det märkvärdiga när det repetitiva förändras bara en aning – hela ljudbilden, den stillastående båten, allt darrar till.

Sheriff har säkert närstuderat Erik Saties repetitioner och berörts av mellanrummen i Gastr Del Sols sena kompositioner, men det hindrar inte att de själva målar med egna penslar på egna dukar. Här finns en skönt anti-digital systematik, varma ljud i förgrunden och ordknappa textrader som lämnar något sällsynt vackert efter sig. Att hålla igen så det knakar kräver mer än smarta muskler.

(Publicerad 2006)