Sidsel Endresen & Stian Westerhus: Didymoi Dreams

Sidsel Endresen / Stian Westerhus
Dydymoi Dreams
Rune Grammofon RCD 2131

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-06-21 09:44

Sidsel Endresen är en hyllad röstimprovisatör. Jag identifierar henne i första omgången som en efterföljare till, säg Maggie Nicols eller Julie Tippets. Det är en ungefärlig positionering, kanske kunde jag markera med några konturlinjer av Dorotea Schürch.

Allt detta är ungefärligt, men samtidigt avsett att markera en röstkonstnär, som inte räknar med gränser. På samma gång rör hon sig i samtiden då hon ju är en av dem som fått fraser och metoder från instrumentala exekutörer. Hon har en röst som en saxofon, ibland en klang som något elektroniskt; och trots den nakna akustiken river hon ibland i rösten så som elektroniskt förstärkta objekt kan göra. Utan elektronik som sagt.

Stian Westerhus spelar inte gitarr på det viset. Det är mycket gitarr, det är en berusning av den elektroniska klangvärld han kan skapa. Hans metod är att scenografera, skapa omgivningar, trolla med perspektiv. Än töjer han ton och klang till en omgivning som är närmast ambient, än tätar han till så det skaver i ljuden. Att han är lika virtuos som Endresen råder det inget tvivel om. Men de behandlar båda sin skicklighet på samma sätt som en reflekterande kompositör skulle göra, där ett existentiellt uttryck måste hänga samman med formen. Inga nördiga excesser på gymnastikgolvet således.

Att de två är mycket olika har gett en fantastisk skiva. Det ska sägas med en gång, detta är så nära ett improvisatoriskt mästerverk det går att komma. Mästerverk ska man ju, det är bekant, aldrig uppnå, för då upphäver de sig själva. Gränser är till för att flyttas, icke uppnås. Och när man närmar sig dem eller överträder sker det liksom tankspritt. Gränsöverskridaren verkar ovetande om sin förmåga. Gränser är bara något hon förmår strunta i. För att ta upp tråden om virtuosen, så är det just viljan att nå gränserna som utmärker dem. Ungefär som att hålla andan längst under vatten.

Därför är det oväsentligt att tala om gränser i detta fall. Endresen och Westerhus har skapat ett rum av språkljud, klanger och kluster. I början är det stillastående, begrundande. Endresen hackar rytmiskt upp språkljud. Liksom stammade hon. Repetitionen, frekvensen av upprepade ljud känns insisterande. Det är mycket effektivt som konstnärlig metod att leda in lyssnaren i ett mer komplicerat klangskede. Det finns några mästare på detta, och jag tänker förstås på Count Basie, som med till synes enkla svängiga pianofigurer släpper in lyssnarna i en malström av känslor, sväng och personligt färgade stämmor som blandas på ett sätt som ingen annanstans. En annan linje, som kan höras närmare Endresen, är förstås olika minimalister. Terry Riley till exempel. Pianisten David Tudor tänker jag är en annan framgångsrik förvaltare.

Så glider jag då in på det språkliga sätt Endresen använder rösten. Fonemen, de minsta språkljuden, paraderar men lyckas aldrig ta varandra i hand; de splittras snarare upp i ännu mindre ljud och beståndsdelar. Jag kan komma att tänka på Henri Chopin. Men jag vill nog akta mig för den bland improvisationsmusiker hyllade konkreta poesin. Den hade en annan agenda. Här var språklig förståelse uppdelad i mindre bitar till okonventionella sammanhang, litet grundad på surrealismens slumpmetoder. Av sådant finns inget här. Snarare en sammanhållen kompositorisk tanke. Jag har redan nämnt Basie och Tudor, skulle gärna förtydliga med ännu fler exempel, därför att det kastar ett sidoljus på den rätt så smala stig som heter röstimprovisation. Då nämner jag förstås också Luciano Berio och hans magnifika uttolkare Cathy Berberian.

Det är mer dessa sammanhållna, stora former, som lever på att bryta sig allt djupare ner i klangmaterialet, som utgör beläggningen på röstens väg i impron. Klart det finns rötter i jazzens öppna röstpartier, men de kombineras med konstmusikens noga utmejslade stora linjer. Att ha allt detta utan att undertext och referenser, men som en osviklig musikkänsla, det är särmärket på Sidsel Endresen. Liksom det varit i några årtionden hos Maggie Nicols.

Ett antal instrumentalister kunde också nämnas, de som använder sina instrument som objekt för klang, en Stéphane Rives eller Mats Gustafsson till exempel. Här finns den fria uppfattning av tid och rum, som Endresen så framgångsrikt tillämpar. Från ett sätt att behandla rösten som ett ting, ett ting där klangen känns av, upprepas, kombineras med korta språkljud, vidgas den till instrumentala möjligheter. Det betyder i mina öron, att hon först kartlägger ett flöde och ett rum, för att sedan se vad som händer, då hon med klang och rytm varierar samma flöde och rum.

Det tätnar, töjs. Alltså, det här är en erfarenhet som ju växt fram i den samtida ljudkonsten. Hur örat påverkar andra sinnesupplevelser, hur hörseln framkallar rumsliga effekter. Endresen gör detta till fulländning. Det betyder att hon suveränt samspelar med Westerhus ibland litet dröjande, ja, till och med känslofyllda, gitarrspel. Hennes röst går på gitarrens vattenyta. Det uppstår rörelser, vågor, djupet anas långt under.

Styckena på albumet är som passager. En första kulmen sker i den sjunde passagen, ”Immaculate Heart”, där gitarr och röst tätnar till ett skriande samspel. Tiden komprimeras, rummets väggar störtar inåt. Därefter sker en omstart som i mycket snabbare tempo för spelarna tätt inpå varandra. Sällan har jag hört en röst så intensivt förtätas, det är som om Endresen i denna kulmen för in spelrummet i strupen och luftvägarna. Större är inte rummet och tiden håller sig till det, sekundsnabba kast, foglösa möten. Det är intimt, nära, inuti – på samma vis som Rives eller Gustafsson i täta stunder kan befinna sig inuti instrumenten.

Något som skiljer denna improvisationsmusik från det brittiska 70-tal, där en del rötter tar näring är hur den dekonstruerande processen har vänts till kulminationsmusik. Här är klara strukturer en del av improvisationen, som stegras i storform och där musikerna med självklar lätthet och känsla för dramaturgi låter klangerna explodera och sjunka undan. Utan, det måste sägas, att skatta åt givna former. Storformen är en aktiv del av Endresens och Westerhus musikaliska intuition.

Måste jag understryka, att detta är ett av de starkaste improvisationsalbum jag hört på mycket länge? I röstkonstens improviserade möjligheter är det enastående.

Som vanligt måste jag framhåll Kim Hiorthöis kongeniala konvolut, som är föredömligt funktionellt och samtidigt ett porträtt av musiken, där en växt slingrar sig organiskt men fritt över ett mjukt landskap (täcke?) för att slå ut i otaliga blommor på baksidan. Inget överflöd, inga överdrifter, bara koncist och maximerat i varje detalj. Hiorthöy, tycker jag, antyder doft, och om skivor kunde dofta skulle jag gärna känna denna komplicerade luftström av skilda partiklar. Så förenas på alla plan en intuitiv form av största kraft med ett innehåll av maximerad styrka.

Youtube: Wildbirds & Peacedrums

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Youtube: Entourage