Det var bara en fråga om tid innan Roger ”Sleeparchive” Semsroth skulle samarbeta med en finsk minimalist. Visserligen hade jag nog tippat på att Mika Vainio hade varit mannen ifråga – Semsroth låter med sitt Sleeparchive inte bara millimeternära vad Vainio gjort solo och i duon Pan Sonic, han pratar gärna i intervjuer om Vainio som den störste mästaren inom elektronisk musik någonsin. Kanske är det dock tur att det faktiskt inte blev Pan Sonic-medlemmen, utan en yngre förmåga inom finsk minimalistisk elektronisk musik. Sleeparchives låtar hade vid sidan av den stora inspirationskällan kanske känts för mycket som kopior? Jag vet inte. Jag har alltid tyckt att steget mellan Sleeparchive och Pan Sonic varit väldigt litet, men det har ändå funnits där. Roger Semsroth har inte känts som någon klon, snarare som en egensinnig artist med grava Pan Sonic-influenser. Men på detta album är det mindre av Sleeparchives minimaltechno som flödar ur högtalarna – snarare mer abstrakta ljudexperiment som inledande störningsbruset i ”Radio”.
Sleeparchive gör skivans fem första spår och sedan tar Rannisto över med 6 till 10. Av Sleeparchive-styckena är Continuous Tone kanske ”mest” Sleeparchive – brusigt, stötigt, men ändå med en rak 4/4-rytm som stadgar upp ljuden. Det är dock inte det bästa. ”Pulkovo” är med sina klangexperiment och sina olika nivåer av sparsmakad reduktion kontrasterat mot uppbyggda explosioner det klart intressantaste spåret som Sleeparchive bjuder på.
Men vid sidan av Rannisto är det bara att konstatera att det är Finland som avgår med segern – om man nu ska använda sig av idrottsterminologi. Det ska man så klart inte. Albumet är ju en helhet och som sådan betraktad riktigt, riktigt bra. De båda artisterna kompletterar varandra utmärkt i den fräsande elektronikens gråskala. Men Rannisto är trots detta snäppet vassare. Hans debutalbum ”Ääniesineitä ”på bolaget 12K kom för två år sedan och var en av de starkaste skivorna det året. Så reducerat, så kompromisslöst att det formligen fräste av energi och kraft.
På denna nya skiva är det fortfarande så avskalat och reducerat att det ibland bara handlar om ett pipande ljud och en tickande cymbal som samsas i ljudbilden. Men Rannistos sinne för att behandla små ljuds dynamik blir tydlig även där. Han är en mästare på att få de minsta ljudvärldar spännande och högintressanta. Liveupptagningen av ”Ääniesinetiä 3” är ett exempel, men det finns många andra. Avslutande ”Numbers” är mer pompös, trots reduktion. Men den fungerar så bra. En röst som långsamt rabblar engelska siffror – omgärdad av långsamt växande drones. Det är vackert, stort och litet på samma gång.
Detta samarbete mellan två olika minimalister, som dock delar mycket i tilltal och frasering, utan att för den skull påminna alltför mycket om varandra, bör inte missas. Så bra är det.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar