Slowcream Taub Neubau

De senaste månaderna har jag återvänt till samma trave promoplattor från Berlinbolaget Nonine. Det handlar om electronica med kopplingar till minimalistisk electro, nyenkel nyklassicism, sampladelica, soul, elektroakustisk konstmusik, ljudkonst – helt enkelt en salig röra av influenser och ingredienser som man egentligen kan förvänta sig av varje klusterbildning i dagens marginaler där själva livsmeningen är att göra gränsöverskridande, esoterisk musik som vägrar att bli definierad eller klassificerad. Ambitöst alltså. Inget nytt under solen. Och ändå just nytt.

Nonine har funnits som bolag sedan 2001 men gjorde en paus efter några ofruktsamma år och har nu återuppstått som nätlabel. Utgivningen vore otänkbar utan internet: musiken är sprungen ur datatekniken, inspirerad av informationsflödet, förmedlad genom nätverken. Men för den skull inte estetiskt fixerad i teknologin. När man lyssnar på bolagets senaste utgåvor är det inte de snillrika programmeringarna som står fram, snarare ekar det urbant av ett tillstånd i brytningstid.

En bra ingång i Nonines musikaliska ljudvärld – jo, det finns en sådan – är bolagsbossen Me Raabenstein skivsläpp som Slowcream. Jag trodde först att Me var namnet på en kvinna. Sedan en man. Musik och kön är inte nödvändigtvis intressant, men med Slowcream färgar det obestämbara mitt lyssnande.

”Live Long and Prosper” är en sammansmältning av elektroniska och klassiska element. Detta kunde också vara, med små variationer, bolagets motto. Piano och stråkar leder melodier och tonala brottstycken genom dämpade knasterrytmer, meditativa drones, samplade ljudfragment. Det låter storstad och natt, kanske filmiskt. Musiken rör sig efter nyenkel formel likt Murcof och Max Richter, men spänningen med Slowcream ligger i det oväntade, det ofärdiga, att musiken inte är pedantiskt överkomponerad utan följer samplingsimproviserandets väg. Efter säkert tjugo spelningar har plattan fortfarande inte satt sig, det finns en förvrängd detaljrikedom i djup och yta som får de väljudande lagren att snarare berika det undflyende än leda till harmonisk förenkling. Slowcreams musik är full av längtan och motsägelser. Den är mörk och frågande, hypnotisk och omedelbar.

I liknande spår snurrar Taub, som består av Me Raabenstein och Edinburghbon David Hillary (som också gör musik under namnet Harald Nono). Jag får för mig att samarbetet vuxit fram på avstånd, kanske har de aldrig träffats. Det finns ett flöde som mindre beror på samspelet än att de delar musikalisk smak och teknik. Liksom Slowcream handlar Taub om sammanvävningar av akustiska och digitala ljud genom en teknik där bägge delarna så att säga förlorar kontrollen om sitt territorium. Medan electronican aldrig försvinner ut i techno, dub eller glitch, leder heller inte de samplingsbeskurna ljuden från piano, elgitarr, banjo, och rhodes till en färdig akustisk form.

Med en platta döpt till ”Bedtime Stories” förvånas man inte över att musiken låter drömsk, nostalgisk, filmisk. Men bilderna som snurrar för mitt inre föreställer inte 16mm-filmade familjeutflykter eller gulligt barnrumsmys. Istället en designad storstadsdjungel med ljud från akustiska instrument som leks in i den digitala gröten. Särskilt läckert låter det när igenkännbara instrument slås an, men inte utvecklas som väntat. På ”Chamber Pot” hamras pianot mot bandlös funkbas och mot slutet kryper det fram en barnröst och bankar in obegripliga ord som vore de samplade genom skrivmaskin. I välkänd och främmande terräng rör sig ”Backyard Maud the Fraudian Fairy”, vaggande mellan cirkus och skräckfilm, musik lika lekfull som obehaglig. Me Raabestein står bakom flera av bolagets senaste album, åtminstone tre i samarbetsform. Neubau är däremot österrikarens Arno Steinachers soloalbum, en udda platta i utgivningen. Visst, det är elektroniskt och akustiskt, här finns beats och aviga ljudfragment. Men det som utmärker Neubau är länken tillbaka till – håll i dig! – 50-talets seriella musik. Steinacher skippar helt sonika popens och technons strukturer för en stendöd kompositionsteknik. Med dagens medel blir det – tja, intressant på ett ojämförligt sätt.

I presstexten nämns att Neubau – som betyder ”ny byggnad” – på estetisk nivå handlar om ”microscopic sonic architectures” och att där finns ”undiscovered audiable landscapes” och ”mathematical sound rooms”. Lika pretto som det låter, lika sant är det att Steinacher komponerar en yttest avancerad electronica utan att bekymra sig för tidsbunda ljudminnen. Som vore låtarna en cocktail av Stockhausen, Tangerine Dream och Marcus Schmickler.

Hur går nu det här ihop? Jag är inte säker. Kanske finns en övergripande musikalisk arkitektur, former i det stora och i det lilla. Men på en hörlursnivå är det hursomhelst förbannat spännande att lyssna på. Det finns en precision i allvaret, samtidigt en bubblande glädje i slumpmässigheten. Som Xenakis vs Cage.

Låttitlarna är på norska, de heter sådant som ”den inre solvaenda” och ”plast 1 – naera.mycket naera.men”. Inte mycket till hjälp när man navigerar i det där farliga sundet mellan – aj! – ”akademisk” och ”njutbar” elektroakustisk musik. Det märkvärdiga med Arno Steinachers Neubau är hur han lyckas göra det bästa av två världar: komplext som tusan, men inte desto mindre tillgängligt och spännande.

(Vecka 43, 2008)