Sekten är ett danskt-svenskt-norskt band – baserat i Danmark - som har rötter inom improvisationsmusik, men även pop, jazz och rock. Pianisten Simon Toldham är även bland annat medlem i Han Bennink Trio och basisten Putte Johander kan man också höra i Lekverk. Övriga medlemmar: Qarin Wikström (sång), Stephan Sieben (gitarr) och Knut Finsrud (trummor). Flera av dem är inblandade i olika band och projekt på det danska skivbolaget Ilk, som skivaktuella Kostcirkeln.
Jag har inte hört Sekten tidigare, det finns skivor, live läser jag att de förenar performance och musik. Och då känns steget inte långt till en film, som Klubbhus, regisserad av Sofie Tønsberg, där man under ungefär tre kvart får följa med Sekten på en middagsbjudning hos en dam i blå klänning.
Jag tilltalas av konceptet, av idén att göra något annat än en vanlig skiva, det påminner ganska mycket om en konstfilm. Men samtidigt hakar jag upp mig på ett par saker. Dels musiken, som sällan griper tag, gravallvarlig konstpop med improinslag, det är mest intressant mellan låtarna, i korta passager när bandets experimentådra är i främsta rummet. "Blandar Gamla Minnen" närmar sig jazzrock typ Soft Machine, jag tänker även på Testbild! och där hittar jag stråk att sjunka ner i, men det är ett undantag. Qarin Wikström sjunger med klar, stark röst, på svenska, tyvärr alltför enahanda, synd att hon inte, som under eftertexterna, bryter upp orden mer och närmar sig en sångerska som Sofia Jernberg.
Dessutom upplever jag själva filmen som präglad av distans. Jag kommer aldrig medlemmarna i bandet nära. Även om det är närbilder på ansikten, musicerande vid matbordet, kameran följer till och med in på toaletten. Det blir en iscensättning som inte säger särskilt mycket. De tar på sig vita skjortor och slipsar, klär upp sig, för att äta middag, och i slutet av filmen går de iväg i sina vanliga kläder. Ett slags performance - men tillför det musiken någonting? Och är det ironi när de befinner sig i trädgården och förvandlar vardagsritualer till något som ser ut som riter? De använder objekt, blåa kulor på bordet, löv i ansiktet, pilatesbollar, som sällan, ja, aldrig, blir en del av musiken. Alla kan inte vara Fred Frith, men jag saknar mer dadaistiska, oväntade, lekfulla inslag.
