Sophie Agnel är alldeles för litet känd! Denna franska pianist med en gungande rytmisk känsla, som ständigt gifter sig med ett suveränt anslag och skimrande klanger. För dem som inte hört henne förut rekommenderar jag trioskivan tillsammans med Lionel Marchetti och Jérôme Noetinger från 2001, Rouge gris bruit (Potlatch). Och den tre år gamla soloplattan Capsizing Moments (Emanem). Den senare är delvis jämngammal med den nya skivan, som spelats in 2008 och 2010. De två albumen ligger alltså bra invid varandra.
Och en jämförelse med den helfranska utgåvan är också intressant. För där hör vi en flygel som umgås med två elektronikaspelare, innan de hade drabbats av den reduktionism, som i dag är så vanlig. De rör sig i en europeisk/fransk tradition av bandmusik och avantgarde, där ljudvågorna och klangblocken mer spänner mot Agnels pianospel än blandar sig. De tre turas om att lägga upp ljudvägar, som de andra rör sig kors och tvärs över. Det är ett utomordentligt spirituellt och öppet album, där inte minst Agnel briljerar med efterklanger och suveränt pedalspel som varvas med fingrarna ömsom inuti flygeln och ömsom kastande sig över tangenterna. Hennes attack är avsevärd.
Solo är Agnel fenomenal, en av Europas angelägnaste improvisatörer. Det är bara förvånande, att hon hörts så litet på våra breddgrader. Vad beror det på? Inte kvalitet i alla fall.
Som sagt, jämförelserna infinner sig inför Spiral Inputs.
Styckena präglas i högsta grad av Neumanns närvaro. Och av saxofonisten Bertrand Gauguet, som så tydligt formats under de senaste tio årens musik. Hans sopran- och altsaxspel är utvidgat som det heter, då diverse olika ljudströmmar utvinns ur instrumentet. Hade han varit ensam med Neumann hade musiken smält samman till en varm ström av små ljudkast. Men Agnel träder in med sina efterklanger, och hennes eftertänksamma, ibland ettriga preparerade spel ger redan från början musiken en ambivalens mellan intensitet och eftertanke.
Musiken rör sig i ljudspår som vi numera är vana vid. Men dess vidd skapas av motsatsparet Agnel – Neumann. Däremellan rör sig Gauguet, men han håller sig oftast nära vår vän från Berlin.
Jämförelsen med den utlevande, ganska fräsiga – i ordets egentliga mening – musiken från 2001 ger vid handen, hur snabbt den akustiska och elektroniska musiken förändrats. Men Agnel har behållit en hel del av de tidigare erövringarnas närhet till konstmusiken. Där finns tron på rena klanger i avbrutna tidslinjer.
Neumann är mer inne på att skapa rörelse i rummet. Och det kan hon som få. Inklusive att sätta sprätt på Gauguets saxspel med en medveten interaktion. Om någon glömt det, är ju Neumann en lysande gruppmusiker inom vilka ramar som helst.
Det gör ju att detta trioalbum blivit så lyckat. Varje stycke masar sig långsamt framåt i kringgående rörelser mot ganska överraskande klangbilder, som får bli kulminerande upplösningar.
Sedan kan jag ju inte låta bli att göra följande reflexion efter att åter ha lyssnat på tidigare album av Agnel. Tillsammans med Neumann och Gauguet är det som om de hade en gemensam låda av ljud att kombinera. Allting utanför stannar just utanför. Vad jag menar är att i denna klanginriktade musik härskar ett slags demokrati, ett slags samtycke, där inte någon drar i väg, skenar loss, går in och stör i onödan. Kort och gott inte riktigt utmanar de andra. Och vid det här laget är denna musik så välkänd, att det bitvis i alla fall blivit en allmänning.
Jag tänkte på samma sak då jag i förra Soundofmusic recenserade Spunk. Var och en har enorma kapaciteter, men tillsammans blir de en del av Spunk – och kanske tappar gruppen en del energi genom detta. Att lära sig strunta i att sticka upp.
När jag låter Agnel-Gauguet-Neumann omsvärma mig är det inte obekvämt, tvärtom, ett klarare betraktande av klanger och småljud i ett friskt flöde har jag sällan hört.
Funderingarna stegras emellertid inför de plötsliga anslagen från flygeln, som påminner mig om den dynamik Agnel är förmögen att skapa solo. I slutet på ett par av styckena med trion växlar hon obönhörligt upp och rycker med sig kamraterna. Och jag funderar, hur det skulle ha låtit om de börjat där i stället?
En fråga hänger alltså i luften. Har den reducerade impron gått in i en klassisk fas och väntar på nästa omslag? Eller tillägg? Hur det nu blir.
Medan jag knackar på barometern, lyssnar jag med stor behållning på Agnel tillsammans med Gauguet och Neumann. Det är inte så mycket mer jag kan önska mig – utom möjligen då svar på min egen nyfikenhet. Och varför skulle de här musikerna ha det? Kanske skulle de svara, att jag fick lyssna en gång till.
Gärna det.
Här finns många gyllene ögonblick, där framförallt Agnel och Neumann servar varandra med hårdskruvad musik som tecknar långa parabler genom rymden.
Få gör om det.
Så vad sitter jag och gnäller för?!
.
Kommentarer
Skriv ny kommentar