Likväl som pianot som instrument har en tung ryggsäck som sträcker sig hundratals år bakåt i tiden förföljs även det preparerade pianot av en historia. Det är över 60 år sedan John Cage komponerade ”Sonatas and Interludes” och födde termen ”preparerat piano”, och Cage går igen hos många av utövarna alltsedan dess. Och om än det inte låter som Cage, måste man på något sätt förhålla sig till Cage. Det är svårt att bara blunda.
Under de senaste månaderna har jag dock hört två pianopreparerande musiker som – medvetet eller ej – jag uppfattar har frigjort sig från Cage. Holländaren Cor Fuhler, som spelade en väldigt spännande konsert på Perspective-festivalen i Västerås, och nu fransyskan Sophie Agnel. ”Capsizing Moments” är helt makalös i sin uppfinningsrikedom och mångfald. Tre stycken som skiljer sig fullständigt från varandra i både rytmik, tillslag och klang.
Inledande ”Capsizing Moments 1” är nära nog mekanisk i sin framtoning. Upprepade ljud. Det är tempo, ständiga tillslag som drabbar mig. Ett löpande band som leder ut över kanten till det okända, det farliga. Det känns som att jag faller. En vanlig pianoton tränger igenom – lyster omger den. Men ett mörkt lyster, en mörk klang. Under de första 15 minutrarna är variationen liten, om än den finns. Här transformeras dock klangerna till att dras ut i tiden. De ringer, är ihållande. Hela ljudbilden förändras, synfältet blir trängre samt mer ingående och närsynt. En förflyttning av lyssnandet.
Sophie Agnel talar själv om ”preppiano extensif”. En betydelse av ”extensive” är vidsträckt och jag fastnar för den översättningen eftersom hon menar att alla tingen hon preparerar pianot med har en egen historia och sina egna sammanhang. I den bemärkelsen tar hon in hela världen i pianot som Henri Jules Julien träffande skriver i omslagstexten. Plast tillverkad i Kina, massproducerad aluminiumfolie, slipade/polerade stenar, industriellt tillverkad nylon med mera. Med dessa objekt och pianots hela spektra, kropp, klaviatur och innandöme, blir resultatet just vidsträckt.
Hur objekten styr klangerna blir man varse i ”Capsizing Moments 2”. Det mörka nästan träfärgade i föregående stycke går här över i metallisk kyla. Gälla toner skriker. Det är hårt, kliniskt och kallt. Det skarpa går igen i vad som kan uppfattas som glittrande kristaller i solbelyst vatten. Eller vatten som rinner. Men samtidigt försöker jag att kasta av mig alla associationer och bara låta ljuden komma. Bli uppfylld.
Stycke numer tre har en porösare framtoning. Det är luftigare där tomrummen ibland övergår i tystnad. Men under styckets 22 minuter hinner det hända saker. Arpeggios hörs i fjärran, knäppningar, gnidningar och annat kommer i förgrunden. Här arbetar Agnel framgångsrikt med flera lager av ljud. Och i detta är hon fantastisk. Inspelningen är gjord vid ett och samma tillfälle utanför Paris i november förra året, oklippt. Dessutom ingen elektronik.
Med ”Capsizing Moments” utvidgar Sophie Agnel min uppfattning om vad som är möjligt att göra med ett piano. Och hon gör det på ett strålande sätt.
Kommentarer
Skriv ny kommentar