År 2001 gav STIM/Svensk musik ut boken Sound Art The Swedish Scene, en presentation av sjutton svenska ljudkonstnärer. En berättigad kritik var att inte en enda kvinna ansågs kvalificerad. Till boken hörde två CD med ljudexempel. Jag instämmer i kritiken, men ändå är själva presentationen utmärkt. Här finns biografier, faktafyllda essäer och personliga analyser av Teddy Hultberg, som gjort ett stort jobb. Det är en handbok som ännu fungerar. Sedan kan jag lägga till att de uppenbara bristerna bidrog till att projektet Larm gjorde sin omfattande inventering av kvinnliga nordiska ljudkonstnärer.
Det är lovvärd fonogrampolitik att göra svensk ljudkonst tillgänglig, även om starten kunde varit bättre. Flera pionjärer missades och har ännu inte hämtats upp, men utgivarna har blivit mer aktsamma.
En genomgående vaghet är vad som egentligen avses med Sound Art. Bredden är stor. I volym 3 dominerar vad som litet generell kunde kallas dokumentationer av olika ljudkonstprojekt. Liv Strands Pipeline, där hon använder rörpost som plats för sitt verk. Eller Andreas Gavell-Mohlins Sound Bombing, där ljud används som en sorts graffiti. Sound Art blir här ett sätt att skapa olikheter, bryta av mot omgivningen, enligt ett citat från Henri Lefebvre i medföljande häftet: ”Inasmuch as abstract space /of modernism and capital/ tends towards homogeneity, towards the elimination of existing differences of peculiarities, a new space cannot be born (produced) unless it accentuates differences.”
Volym 4 fokuserar mer på vad jag skulle kalla komponerad - om än experimentell - konstmusik. I introduktionen i det medföljande häftet talas om ett tema, där det ockulta och övernaturliga skulle spela in. Det är en märklig definition av verken. T.ex. Christine Ödlunds meditativt suggestiva Stress Call, där en brännässla angrips av nässelfjärilens larver och sänder ut nödsignaler, eller Mattias Peterssons och Fredrik Olofssons mäktiga Ström, där elektroniskt brus omger oss med en allt starkare ljudnivå. Båda verken presenterades för övrigt nyligen i utsökta utgåvor, där åtminstone Ödlunds Stress Call liknar en kombination av artists book och konstobjekt. Det är utsökt arbete, typisk för den finaste kombinationen ljud-bild. Den aspekten, som är ganska väsentlig, försvinner naturligtvis i antologiform.
Eftersom detta är DVD-utgåvor skulle tillfället varit givet att kommentera förhållande bild-ljud ur den aspekten, alltså hur viss ljudkonst växt fram i relation till den alltmer förfinade videokonsten. Men jag blir inte riktigt klok på dessa utgåvor, som svävar på målet. Trots den höga kvaliteten på verken, som på detta vis görs tillgängliga, känner jag mig övergiven. Jag saknar en djupgående diskussion om själva begreppet, vill veta något om urvalsprinciperna mer än att verken är bra. Oklarheterna gör det lätt att peka på ljudkonstnärer som saknas eller rentav ifrågasätta vissa val.
Det medföljande häftet håller inte heller samma kvalitet som Sound Art The Swedish Scene från 2001. Det är för svepande. Litet hastigt. Jag föredrar nog i längden Teddy Hultbergs nördigare borrande i traditioner, konstnärskap och verk. Det är skillnad på att skriva en text i en tidning eller tidskrift och att göra detta slags översiktsförklaringar. Inledningarna missar chansen att skriva in ljudkonst ett vidare sammanhang – till exempel i förhållande till samtida musik och konst. Hur förhåller sig den svenska scenen till den internationella? Det finns litteraturhänvisningar i den löpande framställningen, men inga referat av dessa böcker, och jag undrar varför de nämns alls, om de inte bildar varpen i ett mönster artikelförfattaren ser?
Om jag bortser från all önskan om kunskap, information och fördjupning, alltså en riktigt genomarbetad text, kan jag ändå glädja mig åt dessa antologier med utmärkt intressant ljudkonst, konstmusik, experimentell musik eller vad det nu är för något.
Kommentarer
Skriv ny kommentar