Splint! Moro

Splint! spelar en musik med tydliga rötter i bland annat Miles Davis sena grupper. Den sökande, elektrifierade, ettriga musik som var parallell till och stod i dialektiskt samspel med free jazz; de olika versionerna av Davis supergrupper upphävde under några år den träiga musikaliska hybriden jazzrock.

Splint! är ett norskt-svenskt samarbete, där trummisen Jon Fält, trumpetaren Gunnar Halle, gitarristen Nils-Olav Johansen och syntspelaren med mera Johannes Lundberg ingår. Kvartetten beträder minerad mark, därför att så många hört och inspirerats av Miles sena musik. Det var en inte bara i teknisk mening elektrifierad grupp. Inte vänlig, ofta farligt strömförande. Det kunde göra ont att konfronteras med den. Vresigheten var en garant för icke-konformism.

Därför lyssnar jag gång på gång på Splint!. Blir det inte ibland litet för enkel glidflygning över tjusiga landskap istället för ilskna tjurrusningar över hinder? Kanske det, men jag kan inte låta bli att fångas av charmen i spelet. Halle spelar så vackert, de glömmer sig och bara försjunker i en musik som stundtals mest liknar en bön eller sångstund. Det svänger bra, men förvandlas till mer vanlig jazz. Och det är gott nog, för det låter nästan lättsinnigt.

Svårare blir det, då slagverket signalerar en skarp fränhet. Det blir som att gnida en tändsticka mot plånet gång på gång utan att det tänder. Så bestämmer sig kvartetten för att istället flyta bort med termikvindarna över det steniga landskapet. Men Splint! är mycket mer än så. Elektroniken är en viktig parameter, som ger en annan sorts musikalisk frihet. De stora musiksjoken stoppas ner i en dokumentförstörare, där fragment och linjerena remsor blir kvar. Med ens blir det intressantare, som att röra sig i ovan nämnda landskap helt utan kompass.

Jag tycker Splint! är som mest spännande då de inte andas beundran men mest drivs av undran vart musiken skall föra dem. På albumet finns ett par underbara upptäcktsresor, ”Sandyn” och ”Dossambon”. När jag hör dem råkar jag minnas vissa slags ljudkonstkompositioner, där man rör sig i en vanlig miljö – en stad, ett utställningsrum t.ex. – men med hörlurar på flyttas man runt i fullständigt surrealistiska omgivningar. Kanske en fjärran djungel eller ett trassel av ström genom elkablar… Genomföringen av ”Dossambon” med en lång minimalistisk passage som upplöses i ett tunt ljudmoln är fortrollande…

(Publicerad 2007)