Vi hör europeisk omformulering av jazzens essens i sin barndom. Sedan mitten av 60-talet hade Stevens experimenterat med undvikande av invanda mönster. Han uppfann musiken på nytt. Hans öppna och inbjudande attityd gjorde Little Theatre Club i London till en av de första verkligt betydande scenerna för denna nya musik, som både hade sitt upphov i free jazz efter Ornette Coleman och Jimmy Giuffre, samt Fluxus formmässiga radikalism. Musiken på detta album är en sökande process, trevande, förvisso, men både Stevens och Watts har konstnärlig kontroll över medlen. Det mest påfallande är hur de två lyssnar på varandra och medvetet slungar sjok av tystnad ut i rummet. Laddningen av pausen och hur de genom förtätningar skapar olika kvaliteter i de tystnader de hoppar emellan, som från ett isflak till ett annat, bjuder en fascinerande lyssning. De töjer olika på mellanrummen beroende på hur tät, snabb, intensiv den omgivande klangen är. Detta ger ett skört och genomsiktligt intryck. Vi ser ljuset genom en väv av toner.
Stevens spelade med ett mycket litet trumset, där varje nyans, virvel, kantslag osv var avgörande. Ofta använde han bara virveltrumma, cymbaler och diverse småinstrument, bland dem en trumpet. Då han lade till ytterligare en del i trumsetet fanns det alltid en konstnärlig anledning. Hans spel är komprimerat till det yttersta och känslan för klang och rytm är magnifik. Två slag på pukan får samma betydelse som ett trumsolo av Gene Krupa. På samma vis sparar Watts på tonerna. Han dröjer gärna vid enstaka klanger, förtätningar, kärva ljud. Till skillnad från både Ornette Coleman och samtida européer i Holland eller Tyskland förmådde Stevens och Watts att spela helt avslappnat och nästan förstrött i de intensivaste lägena.
John Stevens trumspel avvek från det spektakulära. Han påminner mer om Sven-Åke Johansson – 1972 kom Schlingerland ut! – eller Sune Spångberg i svenska Iskra eller Paul Lovens. Det är kanske inte bara en tillfällighet att de har en bakgrund i jazzen alla tre. Både Johansson, Spångberg och Stevens har också spelat reguljärt sväng parallellt med det fria. Det hörs ju tydligt hos Stevens. Också då han utelämnar, dröjer, lyssnar upplevs pulsen, ett stadigt beat som han utmanar, töjer, går emot. Att också Trevor Watts är en fingerskicklig och lyhörd bopmusiker framgår gång på gång. Även han spelade mer bunden musik parallellt i gruppen Amalgam.
Den bakgrunden är kanske en förutsättning för hur de tillsammans i SME skalade bort den ena frasen efter den andra tills nästan bara urljud återstod. Enkla figurer, knappa markeringar, få gester, ingen uttalad virtuositet, ganska lågmäld ansats och mycket utrymme, rörelsefrihet. Resultatet på denna utgåva spänner från känslomässigt tryck à la free jazz till minimalistisk återhållsamhet.
På skivorna finns inte en trött punkt; Stevens sitter i centrum, ödmjukt raljerande; lyssnande på sin kamrat. Det våldsamma i uppsåtet ligger inte i gestiken, som i de mer malande, motoriska, voluminösa, drivande insatser, som uppskattas i dag. Det är glanslöst och ger friktion, varur oväntade färger skimrar till. Stevens kryper tätt intill och manar på, ber Watts lyssna, skrapar fram nya ljud och spänningar i luftrummet mellan klang- och tonkonglomeraten. Det finns gyllene ögonblick av Stevens grundläggande estetik på detta dubbelalbum, och det är när han spelar trumpet. Långsamt, trevande men med uttalad jazzton ålar han sig in i Watts abrupta spelupplägg, tills de knådar fram ett makligt dån, en deg som genast jäser över kanterna. Detta är mäktiga ögonblick av tidig friform.
Vad som ännu är tydligt i denna fas av engelsk fri impro är resterna från jazzens call and response. Watts svarar på Stevens anrop med ettriga fraser. Attacken avslöjar en virtuos saxofonist, samtidigt som jag hör hur han vill undvika den kunskap som sitter i de trimmade bopmusklerna. Det är öronen som skall göra musiken inte vanan. Så bollar de mellan varandra, den enes lysande infall krasas sönder av den andre. Denna undvikandets och överrumplingens estetik kan vara jobbig, när andra musiker än de kring SME hanterar den; och ännu värre, då den används som stilmarkör. Men här laddar Stevens alla infall med, ja - magi.
Kring John Stevens minimala trumset växte stor musik ända till hans död 1994. SME existerade nästan tre dekader. En rad musiker av hög specifik vikt passerade, Paul Rutherford, Evan Parker, Kenny Wheeler, Derek Bailey, Barry Guy, Julie Tippett, Roger Smith, John Butcher… Även om jag fortsatte uppräkningen kan namnlistan inte beskriva den konstnärliga betydelsen och kvaliteten i John Stevens livsprojekt.
Som instrumentalist och uppfinnare av ljudföljder är han i mina öron en av den fria improns – samtida musikens - allra största; andra må ha haft större trummor och fler armar, men ingen har förmått leda mer starkström genom småtonerna än han.
Få konstellationer väger tyngre i den fria formens utveckling än engelska Spontaneous Music Ensemble. Därför är det inte heller många CD-projekt som kan stå upp mot Martin Davidsons (åter)utgivningar av SME-material på Emanem.
(Publicerad 2008)
Kommentarer
Skriv ny kommentar