Lagom till den norska gruppen Spunks tioårsjubileum släpper kvartetten (Kristin Andersen, Hild Sofie Tafjord, Maja Solveig Kjelstrup Ratkje och Lene Grenager) sin fjärde skiva (om man räknar in remixskivan "Filtered through friends" från 2001).
Och den är fullkomligt briljant. Spretig "traditionell" impro, episk filmmusik, muterad 20-tals jazz och droneliknande ljudbyggen blandas på ett helt underbart sätt. Och trots att musiken strävar åt olika håll får de ändå ihop det till något sammanhållet, någon form av komplex helhet. Till viss del endast i ljudbilden men också i form av återanvända inslag.
Efter en inledning av fragmentarisk improvisation på trumpet, röst, cello, skrapljud, hostningar, valthorn och vad det nu månne vara spricker låten "Mårenhår" upp i en samplad kvinnoröst hämtad från en film från mitten av förra seklet. Episkt, vackert, ödesmättat och väldigt oväntat. (Om än inte oväntat i det sammanhanget, associerar jag till min minnesbild av musiken i originalversionen av Bambi jag såg med mina barn för en tid sedan.)
Den samplade rösten återkommer i "Twinkie Wrinkle". Här "kompad" av skrapljud från Lene Grenagers cello, elektronik och röstinslag från Maja Ratkje. Improvisationen tar över och byggs på med fler instrument för att plötsligt återgå till den samplade sången. Under en kort sekvens återkommer rösten även i slutet av "Hvis en kantklipper fikk lov til å Synge" och på avslutande "Kameleon", men här möjligen sjungen av röstkonstnären Ratkje. I vilket fall får den en sammanhållande funktion.
Men allt kretsar inte kring denna röst. En muterad form av sorgsen New Orleansk 20-tals musik – där även Tom Waits lurar i bakgrunden – vankar skönt och långsamt fram på "Dead man watching" varsamt klädd med cello, trumpet och en och annan elektronisk krets. Den döde kan i sitt iakttagande känna sig till tillfreds.
Kring vaga ljud som kan liknas vid en långsam andningssekvens byggs "Kameleon" under åtta minuter upp till ett mästerverk. En uppsjö av såväl akustiska som elektroniska ljud dyker upp, försvinner. Men andningen finns där i bakgrunden och ger musiken en nära nog organisk form med ett massivt, men detaljerat crescendo i slutet.
Att föra samman vitt skilda musikaliska uttryck är inget nytt. Men vissa, såsom Spunk, har förmågan att sätta ihop det på ett sätt som får det nya att sprudla bortom effektsökeriet. Att skapa något oväntat, men som låter så självklart.
(Publicerad 2006)
Kommentarer
Skriv ny kommentar