Spunk: Light

Spunk
Light
Rune Grammofon RDV 2112 DVD

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2011-06-02 09:51

År 2008 fyllde Henie Onstad Kunstsenter fyrtio år. Spunk fick då en beställning på ett verk. Det gick till som följer. Kristin Andersen, Lene Grenager, Maja S K Ratkje och Hild Sofie Tafjord valde var sitt rum att spela ett solo i. Dessa filmades. Så också andra rum och närmiljöer i centret. Så arrangerades en konsert den 23 augusti, där filmerna från solospelningarna – dock utan ljud – projicerades på väggarna tillsammans med de andra filmerna, ibland i överlagring. Så skapades ett ljusrum med imaginära fönster in i andra, ja, rum än där publiken och gruppen befann sig.
Det är här vi kommer in i DVD:n. De fyra spelarna sitter mitt emot varandra på ett stort kryss. Vi kan urskilja några av bildprojektionerna som växlar. Ofta dyker Grenager upp i sitt valda rum med sin cello. Ibland skymtar vi Andersen som sätter sig med sin trumpet. I övrigt är det vacker natur och ganska bländande interiörer.

För oss som ser DVD:n blir det således en vanlig Spunk-konsert, eftersom vi ju endast upplever brottstycken ur hela beställningsverket.
Om projektionerna i levande livet bildade en konstnärlig helhet, ett slags ljuskonst, som smälte ihop med musiken, kan jag inte yttra mig om, eftersom det inte syns på DVD:n. Däremot blir jag ju nyfiken på vars och ens soli i de utvalda rummen.
Naturligtvis hade det varit roligt att få alla delar av projektet i denna utgåva.
Nå, nu återstår en tät, stämningsfull fyrtio minuters improvisation att se och höra.
Musiken flyter långsamt fram. Musikerna ägnar stor uppmärksamhet åt de enskilda detaljerna. Det är omsorgsfullt arbete, då Spunk improviserar. Inga glapp lämnas, de håller sig tätt intill varandra, fyller i, tar initiativ och lägger till olika energier. På det viset går det att följa vem som helst av dem och fundera över hennes ”strategi” eller väg genom musiken.
De känner varandra väl, det hörs.
Ratkje sätter in gnistrande vokalinsatser i början och slutet. Grenager töjer den gemensamma musiken på ett liknande vis med expressivt cellospel. Andersens trumpet är litet mer återhållsam och pointillistisk. Det är exakta färgningar av klanger hon väljer. Medan Tafjord tecknar linjer med sitt valthorn i ornament som påminner om skön piktur i någon handskrift. Så böljande gungande som om gud bodde i linjerna.
De tar sin tid och var och en håller sig till kvartetten, dvs alla har enorma kapaciteter som individer – det vet vi från många konserter och skivor – men tillsammans vill de vara Spunk och inte dra iväg utanför konceptet. Det är en självvald gräns.

Efter drygt halva konserten förskjuts långsamt musiken. Både Tafjord och Ratkje tar till elektroniken och skapar små överraskningar och stora klanger, som liksom tvekande och trevande skapar ett nytt ostadigt rum.
Och då blir jag medveten om, att alla musikerna antagligen uppträder med sina solon i minne. Erinringarna av deras enskilda rum lever kvar som ett slags minnesspår.
Då blir jag desto mer syrak för att inte ha fått ta del av detta.
Hur som helst kulminerar konserten och löses sedan sakta upp och byter klangfärg, då Andersen tar fram blockflöjten som prickar in småklanger ur elektroniken. Det känns som om hon spelade mot såpbubblor i drömmen.
Så löses alla knutar upp, Ratkjes röst lyfter ett tag, de släpper taget om varandra och musiken rinner ut som om den inte funnits mer än i våra dagdrömmar.
Så är det slut.
Men jag hade velat se allt annat i Spunks verk också.
Nu är det bara ett dokument av en födelsedag, där jag upplever att jag inte var med.
Fast musiken var bra.

Youtube: Lard Free 1971

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Youtube: Colett Magny