Starving Weirdos x2

Starving Weirdos är en duo från det folkrika Kalifornien bestående av Brian Pyle and Merrick McKinlay. Pyle och Merrick har spelat ihop sedan 1999 men sättningarna varierar mellan skivorna. På ”Shrine of the Post-Hypnotic” har de tagit hjälp av Phoenix Rath, Steve Lazar and Anthony Vrsaljko. Lustiga namn förresten. Man vet inte om de är på allvar eller ej. Även om detta är deras andra ”riktiga” CD har gruppen hunnit släppa nio skivor, varav fem har kommit ut under 2007. Dessa två har släppts på San Fransisco-baserade skivbolaget Root Strata som drivs av Jefre Cantu-Ledesma, till vardags medlem i Tarantel och som släpper skivor under eget namn.

Musiken då? Ja, det handlar om strävsam drone som breder ut i sig i långa stycken. De byggs kring rigida strukturer som fylls med improvisation, fältinspelningar, primitiva stränginstrument, reverb och andra tillhyggen. Somliga spår sticker ut. ”Droned & Poned” är en riktig aggressiv hjärnruskare. Med en vass klang stöps ljud om till vässade nålar som trycks in i hörselgångarna. Elektriska ljud läggs ovanpå mattor av improviserade ljud. Det skapas en stunds trauma som hänger kvar i mitt huvud. Fängslande, samtidigt som det skrämmer.

De bästa stunderna väntar dock på sig och infinner sig på de avslutande två låtarna. Här spänner Starving Weirdos musklerna rejält. ”The Northwest Swells” formas kring en stelt och kantigt krautbeat som nosar sig fram genom en bråtig terräng av ljud. Akustiskt blandas med elektroniska ljudstormar. Mitt i sammelsuriet finns en tråd. En röd trumma förenklar för mig och ledsagar mig genom variationerna. Avslutande ”Wartime Sunrise” är det starkaste spåret. Drar minnen tillbaka till föregångaren ”Eastern Light”, som rörde sig i gränslandet av Sunburned Hand of the Man och Vibracathedral Orchestra. Det är expansivt och överraskande. Men alltid hårt sammanhållet. 18 minuter krypande spänning. Det visslar, rasslar och skaver. Men hela tiden med en nerv som gör det svårt att förutsäga vad som komma skall. Oförutsägbarheten är det musikaliska grundkapitalet som gör det spännande.

Visst, ”Shrine of the Post-Hypnotic” är inte lika strålande som föregångaren ”Eastern Light”, men den har ett par starka stunder. Att det ibland känns outvecklat och ofärdigt kan nog förklaras av den höga produktiviteten. Fem skivor redan under 2007 är en del och det vore otroligt om inte det skulle påverka resultatet. Skönt att det i alla fall finns en del härlig och näringsrik experimentmylla att dra öronen igenom.

På ”Harry Smith” har gruppen valt ett annorlunda format. Det är en enkelsidig LP bestående av ett enda långt stycke. Personligen tycker jag om formatet. Längre än en singel, kortare än en LP. Och mer yta för illustrationer.

I den svartglänsande plasten döljer sig en liveinspelning. Ett slags fiktivt soundtrack till Harry Smiths psykedeliska filmer. Om det är riktat till någon särskild film står inte att läsa. Harry Smith i sig är en intressant figur, som förutom att göra psykedeliska filmer ligger bakom den förträffliga ”Anthology of American Folk Music”. Dessutom samlade han på ukrainska påskägg och sägs ha donerat den hittills största kända samlingen av pappersflygplan till ”The Smithsonian Institution's National Air and Space Museum”.

Musiken har en känsla av film noir. Den kastar långa skuggor och målar upp hiskeliga miljöer bakom ögonen på lyssnaren. Till början är det ganska dämpat, men intensifieras med tiden. Skuggorna växer till stora svarta säckar och precis innan man känner säckväven falla över näsan stannar det upp. Musiken går på tomgång och rosslar efter andan. Puttrar och fräser. Plötsligt får den fäste igen och skuggorna kommer tillbaka. Men den här gången är det annorlunda. Klangerna byter färger och nya karaktärer spelas upp. Spänningen mattas av och skuggfigurerna dansar i bakgrunden. Smack! Skivarmen slår upp med ett snäpp. Omtumlande.

Jag har inte sett några av Harry Smiths filmer men det vore spännande att testa verket som filmmusik till någon av dom. Undersöka om det skulle förstärka uttrycket eller förändra innehållet på något sätt. Till min egna lilla sinnliga film noir fungerar det utmärkt och musiken har en starkt suggestiv kvalitet. Den skiljer sig från ”Shrine of the Post-Hypnotic” genom att vara mer ambient än noise. Musiken är avskalad och använder en mindre palett av ljud. Men utan att uttrycket för den saken blir vagare. Det är istället noga planerat och mindre improviserat. Ett välkomponerat stycke men med en öppning för egna tolkningar. Om jag var tvungen att välja mellan de båda skulle jag ta ”Harry Smith”-plattan.

(Publicerad 2007)