Stefan Klaverdal_Revelations

Precis när dammet lagt sig efter att Friedrich Engels Der Ursprung der Familie skickat bombmattor av ost och kex över den gryende industriella generationens ofrånkomliga cementering av kapitalismens heliga treenighet mamma-pappa-barn; och precis efter att det rödvinspimplande 70-talets sexuellt sprattlande försök att perforera föräldragenerationens teakfärgade äktenskap övergått i den postmoderna stjärnfamiljens regnbågsfärgade gisslandrama i en teppanyaki-doftande takvåning – då slår kompositören Stefan Klaverdal till med en hyllning till La Sagrada Familia.

Skivan Revelations är till en avgörande del en hyllning till familjen – The Sacred Family, en kvartett i tre satser som nogsamt framförs av brittiska Tippett Quartet. Kanske anar ni en ironiserande ton i framställningen av familjetanken ovan. Och visst kan skrattet fastna i halsen när man läser om Klaverdals motiv bakom titeln: hans fru blev svårt sjuk och det blev en kamp för familjen att komma tillbaka. Jag inbillar mig att all musik bör ha någon form av ursprung i livet, även det biografiska. Klaverdal ger skäl nog för detta. Men att verket också förhåller sig till mötet med Gaudís katedral i Barcelona och att kompositionen involverar gyllene snittet och fibonacci-serier känns lite väl genomtröskat för att väcka något omedelbart intresse. Mer farty än arty, kanske. Skivans övriga stycken, fyra så kallade Revelation Pieces, tar alla avstamp i Bibelns uppenbarelsebok, vilket knappast får mig på bättre humör.

The Sacred Family är trots sina handplockade kontexter ett fantastiskt verk. Musiken fångar mig på ett sätt som jag oftast ogillar när nyskriven musik lägger sig allt för nära popmusikens eller filmmusikens formspråk; då blir jag också överraskad och genast på bättre humör. Verket är rytmiskt och har ett fantastiskt driv, ibland som hos Bernard Herrmann eller kanske Michael Nyman när han är som mest jäktad i någon Greenaway-film. Som sagt är det vanligtvis inte min kopp te. Men det finns ett insisterande i denna komposition, en förförande energi som är så full av självförtroende att det löper genom verket som ett armeringsnät. Det håller. Grunden blir så pass stabil att den också håller för de flesta lyssnare. Men kanske är det också detta som är dess svaga punkt, att det passar alla öron, stora som små.

Sedan uppstår problem. Stora. Revelation Pieces är en serie korta stycken där Klaverdal sätter sig bakom sin laptop tillsammans med solister från Contemporary Ensemble (goda insatser av Per Ivarsson på trumpet, Mattias Eklund på basklarinett, Annie Lönngren på flöjt samt Johan Westerberg och Christian Ekstedt på slagverk). Det är inte bara de elektroniska lågbudgetsounden som kraftigt drar ner det estetiska värdet, utan hela det kompositoriska tänkandet. Det påminner inte bara om utan låter verkligen som hemmaihopknåpad musik på något allt-i-ett-system, där till exempel stycket ”Eyes Like a Flame of Fire” låter som något Koto skulle haft en hit med 1986. I ”A Home For Demons” förvandlas den narraktiga musiken istället till ett soundtrack till någon actionrulle med Steven Seagal; i och för sig med ett intressant energiskt träblocksspel av slagverkarna Westerberg och Ekstedt.

Klaverdals försök att sänka Kjetil Myklebusts Electric Tuba med sina respiratoriska ljud har även smittat av sig på hans egna produktioner – med förödande resultat. Det är såväl ljudmässigt, filosofiskt och kompositoriskt fullständigt ointressant med dessa in- och utandningar, och när det i skivans sista stycke når nivån av stokastiskt skrikande blir jag faktiskt tvungen att stänga av. Stycket ”One of the Seven Angels”, med Eklunds basklarinett, är den enda av dessa ”uppenbarelser” som når fram med sin meditativa tillbakahållenhet och psalmiska tyngd.

Det är hårda ord. Men för mig är denna skiva helt enkelt obegriplig, och då beror det inte på att den skulle vara ”spretig” (den är tvärtom ganska koherent i sitt uttryck). Som kritiker blir man naturligtvis förbryllad när det kommer till dessa otroligt tvära kast i kvalitén, där något som först har en egen bärkraft och musikaliskt tänkande plötsligt övergår i ren komedi.

Jag tycker mig finna detta överlag när det gäller C-Y Contemporarys utgivning att den ofta tenderar att använda den nutida musiken som medel för att nå en bredare publik, där man med ”bredare” förstår en föryngring av kammarmusikens publik. Men popmusik och elektronika görs så mycket bättre på annat håll. Att man är kompositörsutbildad innebär inte automatiskt att man har grepp om alla genrer. Det hela landar i den situation som den lokala hembygdsföreningen befinner sig i när man kommit fram till den sista punkten på årsmötet och skall diskutera ”Hur når vi ut?”. Övriga frågor?