Sten Sandell Trio Oval

När jag lyssnar på Sten Sandell Trios nya album, det tredje i ordningen med denna grupp, slår det mig hur originell Sten Sandell är i sin gärning som pianist inom den svenska improvisationsmusiken. Sättet han närmar sig pianot och skickligheten han gör det med saknar motsvarighet efter Per Henrik Wallins bortgång. Men det ska tilläggas att det inte bara gäller den svenska scenen. Visst finns det fantastiska pianister, men energin och förmågan att föra in element från såväl jazz som nutida musik hittar jag bara hos ett fåtal. Varav två är föregångaren Cecil Taylor och Alex von Schlippenbach.

”Oval” består av tre långa improvisationer (mellan 14 och 17 minuter) och en kort ballad inspelade vid Taktlosfestivalen i Zürich i juni 2005. Sandell rör sig över hela pianot, tonerna väller fram i upprepade figurer, staccatopartier, arpeggiosekvenser, dämpade, sjungande, luftade, brinnande. Jag föreställer mig ett stort stim fiskar som följsamt, men i snabba rastlösa kast, förflyttar sig genom vattnet. Nu är väl fiskar inte de mest intelligenta djuren här på jorden, så liknelsen haltar möjligtvis något, men jag tycker ändå att den är beskrivande för tonernas rörelser i Sandells spel, de är många och oförutsägbara, men rör sig tillsammans.

På samma sätt som i gruppen Gush, med saxofonisten Mats Gustafsson och trumslagaren Raymond Strid, vägs Sandells skickliga spel upp väl även i hans trio. Paal Nilssen-Loves ymniga trumspel är som hand i handske. Det hörs redan i inledningen till den första låten hur bra de passar varandra. Sandell dämpar tonerna medan Nilssen-Love går lös på virvel och pukor och en med foten ljudande hi-hat. Rytmiska figurer kämpar både med och mot varandra och det är omöjligt att inte tänka på Cecil Taylors ofta citerade fras om pianot som ”åttioåtta stämda trummor”. Johan Berthling visar även vilken bra basist han är. Samspelet tar sig inte samma uttryck som mellan Sandell och Nilssen-Love, snarare håller han sig mer i bakgrunden med fina basfigurer och en oerhört utvecklad ”timing”.

Musikaliskt är det svårt att definiera gruppen. Energin för naturligtvis tanken till frijazz, men framförallt Sandells spel leder tanken till den nutida genren. Dynamik och ljud (i motsats till melodi och harmoni) är de element som är mest framträdande, förutom de enskilda och individuella rösterna. I texthäftet citerar Ken Vandermark kompositören/teoretikern John Cage: ”Let sounds be themselves”. Mycket träffande när det gäller Sten Sandell Trio.

(Publicerad 2007)