Stephane Rives, Seijiro Murayama: Axiom for the duration

Stéphane Rives, Seijiro Murayama
Axiom for the Duration
Potlatch P211

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2011-09-08 17:47

Den franske saxofonisten Stéphane Rives är verksam och bosatt i Beirut. Han har sagt till mig, att det inte fanns någon plats för honom på den franska scenen. Där gällde upptrampade vägar. För en så lågmäld sökande musiker som Rives fanns alltså inte utrymme.

Han är rakt inte en utåtriktad musiker, som tar för sig och inleder snack med publiken. På mig verkar hans musik som en oändlig inre monolog. Musiken är allt annat än pratsjuk. Det ska också sägas, att hans album, kanske främst Fibres (Potlatch) har haft ett enormt inflytande på yngre franska och libanesiska musiker. Han förenar total behärskning av instrumentet med en mental närvaro som är ovanlig. På det förra albumet (Much remains to be heard, AlMaslakh) omgav han väl valda men improviserade korta bitar på saxen med ytterst oregelbundna och utdragna tystnader. Detta liknade inget annat jag hört.

Om jag beskriver detta nya album, Axiom for the duration, som ett samarbete mellan en sopransax som sällan klingar av ren metall och ett slagverk som mer än rytm handlar om långliggande ljud, ja, då tänker läsaren, att det har vi hört förr. Ja, medges att konceptet är (alltför) vanligt i en instrumentellt omprövande impro, som har svårt att nå utanför och bortom virtuositeten och den tekniska briljansen.

Till alla dem vill jag bara säga: det här är det! Här finns just den konstnärliga lödighet och gestaltning som borde vara resultatet av alla dessa erövringar av teknik och klang de senaste dekaderna.
Musiken är en ström av ljud som snärjs åt, vidgas, förändras men blott långsamt.

Då jag lyssnar till Rives oändliga andning genom saxen som fylls, sväller, sjunker undan vet jag att det här är en puls i ett pågående ljudlandskap; i detta ristar Murayama med sina gällaste toner en skarp linje som i ett abstrakt kopparstick. Några oväntade konventionella slag mot cymbalen får mig att haja till. Slagverkets vagaste ljud bildar rullande mönster, som liksom har växt fram ur Rives saxspel. Han är ju en jäkel på att fläta samman linjer och toner till ett slags hårt åtdraget flätverk, där ljuset ibland bryter igenom. Det är en mäktig upplevelse. Men inte alltid enkel. Den kräver tid och tålamod och gör aktivt motstånd mot allt av tidens otyg – från stress till kommersialism.

Rives är en musiker som till lika delar reflekterar och verkar inkludera ett slags stillhetens filosofi i sin musik och improvisation. Och därför hör han också till de mest intressanta inom just den så kallade fria impron. Detta tomma begrepp av konventioner lyckas han ge gnistrande liv.

Det oerhört rena och vackra konvolutet andas av de renodlade formernas oväntade ytspel och har en liten knappt läsbar text i apoteksstil: ”The music is continuous. However, the codes have been inserted for the listener´s convenience.”

Det här är ett album som inte släpper taget, de olika styckena bara växer och växer och kvar i minnet dröjer den skärande skönheten i Stéphane Rives sopransaxofon.

En sparsmakad musiker som inte dräller inspelningar kring sig, precis. Var gång släpper han ifrån sig något omistligt. Det gäller inte minst denna cd.

Youtube: Wildbirds & Peacedrums

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Youtube: Entourage