Steve Lehman Octet Travail, Transformation and Flow

Altsaxofonisten Steve Lehman är en intressant musiker som inte så lätt låter sig placeras i några fack. Han har spelat in några album under eget namn, har spelat med Anthony Braxton, är partner med pianisten Vijay Iyer i gruppen Fieldworks och har studerat för saxofonisten Jackie McLean och nämnde Braxton. Lehman skriver även musik för symfoni- och kammarorkestrar och komponerar elektroakustisk musik. Hans stora intresse för spektral musik har smittat av sig i sättet han har komponerat låtarna på Travail, Transformation and Flow. Men eftersom jag inte är en musikteoretiker utelämnar jag att bedöma musiken utifrån den aspekten.

I första hand är Travail, Transformation and Flow jazz. En mycket tät sådan med välskrivna arrangemang spelade av fantastiskt skickliga musiker. Det handlar inte på något sätt om utåtriktad, explosiv jazz som leds fram av frejdiga improvisationer. Tvärtom är det en hårt hållen jazz där arrangemangen tvingar in låtarna i små kupor där musiken skapar ett väldigt tryck som när som helst skulle kunna implodera. Med sitt tajta och snabba spel har trumslagaren Tyshawn Sorey en mycket central roll i detta och det är en fröjd att höra hur hans oerhört drivna rytmik leder musiken framåt.

Tyshawn Sorey är en av få som verkligen sticker ut i oktetten, förutom Lehman och vibrafonisten Chris Dingman. De övriga är Mark Shim (tenorsax), Jonathan Finlayson (trumpet), Tim Albright (trombon), Jose Davila (tuba), Drew Gress (bas). Att de senare inte utmärker sig på samma sätt är i egentlig mening inget negativt. De gör sitt jobb utmärkt, men musiken bygger i mycket på grupparbete snarare än soloprestationer.

Lehman å sin sida har en säregen ton i altsaxen. Sällan ligger han på tonerna och mycket sällan låter han dem spricka. I solona flyger de snarare fram i snabb hastighet och tar intressanta vändningar. Men i Lehmans musik har improvisationen inte en lika framskjuten roll som i mycken annan jazz. Solona ligger snarare inträngda i arrangemangen och turnerar mellan musikerna i kortare inslag.

Det är fascinerande att höra hur vibrafonisten Chris Dingman lyckas att bryta upp denna tätt sammansatta musik. Han lägger kompet som rytmiska markeringar där instrumentets klanger står i motsats till den övriga ensemblens ganska torra framtoning. Det finns klara likheter med hur Bobby Hutcherson på liknande sätt förde in vibrafonens klanger på klassiska Blue Note-skivor med Grachan Moncur III och Jackie McLean där improvisation mötte komposition. Inte minst gäller detta på den fina låten ”Waves” som trots sitt neddragna tempo och luftiga framtoning är nästan lika intensiv som de snabba och täta låtarna. Arrangemangen hänger spännande kvar i luften trots många inskjutna pauser.

Travail, Transformation and Flow är en intellektualiserad jazz. Det är utan tvekan mer hjärna än hjärta. I det påminner Steve Lehman märkligt nog även om fusionsjazz. Och jag tror att det börjar bli dags att omvärdera detta smutskastade begrepp, även om det fortfarande har en fadd smak i munnen.