Jag orkar inte gå upp på vinden. Där ligger drygt 1000 kassettband i resväskor, kartonger och papperskassar. Någonstans i röran finns ett par kassetter som innehåller en box med uppläsningar av Jack Kerouac, ibland tillsammans med jazzmusikerna Steve Allen, Al Cohn och Zoot Sims. Jag har inte hört dem på säkert 10 år, men minns det som en perfekt symbios av poesi och jazz, Kerouac läser rytmiskt, nästan sjunger, till soft bebop och cool jazz. Många amerikanska poeter från den här generationen inspirerades av jazz. Ett annat exempel är Robert Creeley (1926-2005), som i och för sig kände flera av beatförfattarna, men var en annan typ av poet, med släktskap till Charles Olsen och William Carlos Williams.
1980 släppte basisten Steve Swallow, pianisten Steve Kuhn och sångerskan Shirley Jordan ett album med tonsättningar av Creeleys dikter. ”So There” är en fortsättning på samma tema, men med inläsningar av Creeley (från 2001), som i Oslo hösten 2005 fogats samman med musik av Swallow, Kuhn och norska Cikada Quartet. Creeley läser sina korta dikter - ett par äldre, flertalet från 90-talet - med klar, säker röst. Ömsom rytmiskt, ömsom lugnt, naturligt. Det är ofta vardagsbetraktelser, med viss knorr, och en stor portion visdom. Jag bläddrar i diktantologier, måste köpa en samlingsvolym, vill dyka ner i det omfattande författarskapet.
Kanske inte särskilt spännande musik alla gånger, men behaglig, och i liknande temperament som dikterna. Lite nattklubbsjazz sådär, blåa toner, stråk av blues, stråkkvartetten bidrar med en annan stramhet, ett annat allvar, andra färger. Creeleys röst kommer in i början, i mitten, i slutet av låtarna, smakfullt, musiken rör sig runt orden, mediterar kring dikterna.
Vill man höra Robert Creeley till äventyrligare musik är fjolårets Mercury Rev-samling ”The Essential” ett tips. Här finns en inspelning när Creeley läser ”So There” till psykedelisk experimentrock. Riktigt bra!
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar