Stian Westerhus: The Matriarch and the Wrong Kind of Flowers

Stian Westerhus
The Matriarch and the Wrong Kind of Flowers
Rune Grammofon RC 2133 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2012-09-12 11:52

Stian Westerhus är en enastående gitarrist och musiker. På förra soloalbumet Pitch Black Star Spangled utgick han delvis från rock, blues och gospel, men landade i en helt egen ljudvärld. I våras såg jag honom – på GAS-festivalen - utvidga Supersilents musik på ett makalöst sätt. Nyligen var Westerhus aktuell med ett annat samarbete, på skivan Didymoi Dreams, med Sidsel Endresen, The Matriarch and the Wrong Kind of Flowers är ett helt nytt soloalbum, till stora delar inspelat på Emanuel Vigeland Mausoleum i Oslo.

Tyvärr har jag aldrig stigit ner i Emanuel Vigelands museum. Det verkar vara en speciell plats, konstnären var själv delaktig i byggnadens tillkomst, och han bestämde också att det skulle vara hans egna gravkammare. Här finns – bland annat – enorma fresker, Vigeland (1875-1948) ägnade sig mycket åt muralmålningar, skulpturer och glasverk. Platsen har betydelse, eller snarare akustiken, rymden, som lägger till en extra dimension när jag lyssnar.

Jag fastnar med en gång, på inledande "Shine", där en kristallklar gitarrmelodi samsas med stråkljud, de olika elementen växer ihop och låten avslutas med ljuden av fotspår. Westerhus som vandrar omkring i Wegelands gravkammare kanske. Efter två och en halv minut ungefär låter det snarlikt Warren Ellis (Dirty Three), men annars tänker jag betydligt mer på hardangerviolinisten Nils Ø klands mer experimentella skivor. Det är inte många stunder på skivan som Stian Westerhus spelar traditionell elgitarr, han använder stråkar, och – antagligen – mängder med effekter, boxar, apparater.

Och om Pitch Black Star Spangled var ett fenomenalt gitarralbum så är The Matriarch and the Wrong Kind of Flowers en skiva som i högre grad närmar sig konstmusik. Den sista låten "The Wrong Kind of Flowers" har vackra, spegelblanka stråk, men det låter lika mycket som förvriden techno. Det krävs ibland rejält uppskruvad volym för att uppleva mängden av detaljer, som på "Silver Sparkle Attraction" som startar med knappt hörbara knarrljud innan akustiken sväljer hotfulla mörka klanger, droppande småljud, och ekot är enormt, särskilt när Westerhus slår (?) med något på gitarren och drar vasst och snabbt med stråken, eller när det på "Guiding the Pain" låter som man befinner sig inuti en orgel.

Youtube: Wildbirds & Peacedrums

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Youtube: Entourage